BAe Nimrod MR2P, Airfix 1/72 (2014)

Vissa modeller innebär mer kamp än andra. Det här är en sådan. Jag tror att det var 2010 eller 2011 som Airfix sålde ut ett antal Nimrod via den egna hemsidan. Priset låg på runt 15 pund, löjligt billigt. Jag hade egentligen inte funderat så mycket på den tidigare, men greps av akut byggsug och slog till direkt.

Kom igång direkt,  men dessvärre lever modellen inte upp till förväntningarna. Jag kom rätt långt, men när det mesta var monterat och klart, sinande orken och den blev liggandes tills i somras. Då tog jag mig i kragen och avslutade den.

Det gnälls en hel del på den här modellen och delvis är det motiverat. Men problemen handlade också om storleken. Det är ovant att hantera en sådan här bjässe, till exempel bröt jag av tankproben ovandför nosen sex (!) gånger. Tre av dem efter att allt var målat, så det var bara att limma fast, spackla, slipa och måla. Igen. Igen. Och igen.

 Vad är då problemet? Först och främst känns modellen inte färdig. Lite som om Airfix nästan var klara med den, men slängde ut den ändå. Panellinjer saknas, en hel del detaljer likaså, det är missar i instruktionerna och så vidare. På det stora hela känns modellen som en uppskalad 1/144. Förutom det finns en hel del rena felaktigheter som niträknaren bör korrigera. Eftersom jag inte riktigt hör till den kategorin, är jag nöjd med att det ser ut som en Nimrod. För så illa är det inte, helheten är ändå rätt okej.

Andra utmaningar är den här inte helt enkla maskeringen i luftintagen...

Värst var ändå dekalerna. Inte nog med att de silvrade och var dåligt tryckta. Dessutom satt en tunn hinna dekalfilm över hela arket, som gjorde att varenda liten dekal behövde klippas ut efter konturerna. Lyckligtvis fanns ett Xtradecal-ark för de större dekalerna, men alla stenciler fick tas från lådans ark.

Men nog med gnäll nu. När allt är klart blir det en riktigt härligt maffig modell av ett underbart flygplan. Lite knepigt att få in i vitrinen, bara.

Mina tillägg har främst handlat om modifiering av frontrutan, där den framträdande ramen saknas i modellen. Jag har även lagt till en hel rad antenner och en del smådetaljer på kroppen.

Ett tips till dig som bygger den här: Enligt instruktionen saknas reflektorn i strålkastaren på höger vinge (för övrigt lär det vara världens starkaste strålkastare). Men delen finns med, den finns på spruen med klara delar.

Till sist en storleksjämförelse med två andra britter, Canberra och Harrier. Och Canberran är ju inget litet flygplan.

Ett stundtals kämpigt bygge, men resultatet var värt allt slit. Förutom att jag själv var nöjd, tog modellen guld i klass jetflyg 1/72 vid 2014 års Art in Miniature i Göteborg, guld på 08 Open i Stockholm 2015 och en förstaplats på Grevens Glue Galore i Borensberg 2017. Storleken har betydelse!

McDonnell Douglas DC-9-21, SAS, Revell 1/120 (2014)

Som en del kanske vet, lider jag av svårartade nostalgisyndrom när det gäller modellbygge. Här är ett praktexempel! Som sex-sjuåring bodde vi inte långt från Torslanda och jag tvingade emellanåt mina föräldrar att åka dit för att titta på allehanda trafikflyg. Någon gång flög jag också själv, bland annat en tur till Köpenhamn tillsammans med min pappa, hösten 1975. Maskinen vi flög i var då just denna, SE-DBR, Skate Viking.

Men nostalgin tar inte slut där. DC-9:an blev förstås en favorit och på Bra Stormarknad på Backaplan inhandlades i mitten på sjuttiotalet Revells DC-9-21 med SAS dekaler i den något ovanliga skalan 1/120. Resultatet blev väl sådär, det var inte så lätt när man var sju år, men det var ändå stort att ha en egen liten DC-9. Många år senare hittade jag en annan utgåva av samma modell och i höstas upptäckte jag att dekaltillverkaren Lima November tagit fram dekaler för just denna! Så det var bara att sätta igång! 

Modellen kom redan 1966 och har åldrats förhållandevis väl. Formerna är vad jag kan se i stort sett korrekta och passformen helt okej. Fönstren är försänkta, vilket ger en snygg effekt även om det väl inte är helt skalenligt.Den gamla SAS-dekoren med vikingaskeppet är för övrigt oslagbar vad gäller trafikflyg. Här kan man verkligen tala om att det var bättre förr.

Men hur kunde jag minnas att det var exakt SE-DBR vi flög med? Jo, bland mina gamla teckningar hittade jag denna som visar när vi stiger på maskinen - vilket helt korrekt skedde via den bakre ingången, det finns ett foto på mig när jag står i trappan. Jag är den lille killen på bilden och min pappa går framför i brun skinnjacka. Redan då hade jag sinne för detaljer, som synes har jag både prickat in rätt registrering och rätt namn på nosen.

De Havilland Vampire FB.50, J 28B, Special Hobby 1/72 (2014)

Vi som gillar flygmaskiner med två bommar har länge varit svältfödda. Men på sistone har det börjat röra på sig, med fina modeller som Airfix Sea Vixen i 1/48. Dessvärre verkar det ha gått troll i de övriga försöken, Cyber-Hobbys Venomer har klara brister, liksom Trumpeters Vampire i 1/48. Inte heller denna är fri från fläckar, men på det stora hela är det en mycket trevlig liten modell.

Om vi börjar med det negativa, handlar det framför allt om luftintagen. De är för små och mår bra av att karvas ut lite, även om det inte riktigt räcker fullt ut. Stabilisatorn har dessutom för stor korda, vilket är lätt att åtgärda - om man upptäcker det i tid. Vilket jag inte gjorde... Båda dessa problem är justerade i SH;s nya utgåva av Vampire FB.3, vilken är en bättre utgångspunkt för en J 28 om man kan fixa dekalerna själv - vilket inte är svårt eftersom det finns ett förnämligt ark från RBD Decals.

Men nog klagat. I övrigt är det en finfin liten modell som glider ihop utan problem. Passformen är utmärkt, detaljeringen likaså. Visserligen är panellinjerna som alltid när det gäller Vampiremodeller, överdrivna (i verkligheten fanns nästan inga panelskarvar alls), men det kan man leva med.

Dekalerna är tunna och fina, men kronmärkena mår bra av att bytas ut. Jag bytte även ut 11:an och emblemet på nosen, men det är lite överkurs. 

Allt avslutades med lite försiktig vädring med oljefärg på undersidan, lite torrpastell och lite simulation av avskavd färg med hjälp av en Derwent-silverpenna. Ett snabbt och förhållandevis smärtfritt bygge som hade blivit ännu mer smärtfritt om jag kommit ihåg att lägga tyngd i nosen... Jag upptäckte det i tid och lyckades skära bort nosluckan i tid. När allt var klart visade det sig att tyngden inte räckte till, men jag räddades av gongongen genom att det räckte med en liten bit extra tyngd som petades in under stolen.















Förebilden är lite kul, F 11 var spaningsflottilj, men flög några J 28B för att minska uttaget av flygtid på sina S 29C. Därmed var J 28 det enda jaktflygplanet i flottiljens historia.