Douglas DC-6B, Heller 1/72 (2020)

Hösten 2019 mynnade ut i en rejäl byggsvacka. Tappade sugen och hade dessutom ingen morot då jag inte hade möjlighet att vara med på C4 Open. Men framför allt kände jag att jag hade kört fast. Lösningen blev att prova något annorlunda och hitta en ny utmaning. Lösningen fanns en bit nere i högen av lådor i form av Hellers DC-6B som jag köpte för ganska många år sedan. Inspirationen kom från en kollega som berättade om hennes mormor som varit flygvärdinna på SAS på femtiotalet. Mormoderns nedtecknade berättelser om det glamourösa livet i luften fick igång byggsuget på den här bjässen. Bygget drog igång i mellandagarna 2019 och det dröjde inte länge innan den stod klar! 

Modellen kom på åttiotalet, men har försänkta panellinjer nästan överallt. Den är förstås rätt grovt tillyxad på sina ställen, men på det hela betydligt bättre än jag trodde. Och stor är den, jämför med färgburken! Som synes är det lite Matchboxfeeling, både då den är gjuten i två olika färger, plus att panellinjerna ibland är lite väl breda.

Jag avstod från överdriven detaljering den här gången. Den enkla cockpiten kompletterades med bälten, luftintagen på motorerna borrades upp och motorerna fick de små avgasrören som Heller skippat. Dessutom fick hjulhusen lite inredning, annars hade man kunnat titta rakt in i vingen...

Visst, det här är ingen Tamiya, direkt. Men själva byggandet var betydligt mer smärtfritt än jag befarat, och snart var det dags att måla. Började med det vita, Tamiyas primer toppat med Mr. Paint medan de sju-åtta nyanserna på vingar och motorer är Vallejos metallfärger.

 Det värsta var egentligen dekalerna. Hellers är rätt usla och dåligt tryckta, så jag beslöt mig för att utgå från Stoppels DC-3-ark. Största problemet med det var att vikingaskeppet var 5 cm för kort... (Hellers överst).

Dessutom saknades en del bokstäver saknades.Men med lite pusslande, tålamod och en vass skalpell gick det att få ihop till slut. Några dekaler (främst SAS-loggan på fenan och den sista delen av den blåröda randen) kommer från Hellers ark, men annars är det mesta från DC-3-arket där D, T på i registreringen och S i "Sven Viking" är tillfixade av andra bokstäver. SE-BDT på bakkroppen plockades ihop från dekalarkivet.

Huvudställen fick lite extra detaljer:

Och rätt som det var var allt klart. Inget mästerverk, men ett roligt - och stort - bygge som både väckte bygglusten och skapade inspiration att bygga fler stora airliners.

Kan verkligen rekommendera att göra något helt annorlunda om du tappat bygglusten! Efter den här kom byggandet igång på allvar. Så fler uppdateringar följer!

North American P-51D Mustang, J 26, Tamiya 1/48 (2019)

Det var länge sedan jag uppdaterade här. Men nu kommer strax ett helt gäng. Vi börjar med den här. En svensk Mustang hör väl till obligatoriet i kollektionen hos en som åtminstone delvis kallar sig svenskbyggare. Egentligen var den tänkt som ett test av Mr Paints färger. Insåg att eftersom alla pratade så väl om dessa, var det väl dags att prova. Nu blev det inte riktigt så, men mer om det strax. Men därav valet av denna udda, kamouflerade, individ. Någon gång ska det väl bli en metallblank J 26 i 1/48 också.

Interiör med hemkörda bälten. Tanken var att köra med stängd huv, men även dessa planer fick ändras...

Vingarnas panellinjer fick delvis spacklas igen för att motsvara verkligheten. Men hur var det nu med målningen? Jo, undersidan gick bra, men när det kom till Mr Paints tolkning av den svenska olivgrön 325, visade det sig att den nästan var brun. Så det fick bli att ta till mitt gamla hederliga 325-recept: Gunze 309.

Jag lyckades slarva bort den ena flapsen, så det fick bli att investera i ett nytt par från Quickboost. Dekalerna är förstås Moose Republics finfina, som t o m fixade det rejält uppstickande gångjärnet precis under vingarnas kronmärken. Visst gick det åt massor av Micro Sol, men änd imponerande.



Och hur var det då med den öppna huven? Jo, det visade sig att - ovanligt nog för en Tamiya - huven inte passade ordentligt, det blev en liten glipa mellan frontruta och huv. Så trots den bristande detaljeringen fick det bli nedcabbat.

Det här var tänkt som ett litet snabbt mellanbygge. Trots det tog det över två år från att jag började bygga till jag äntligen tog mig i kragen och avslutade den. Själva byggtiden var däremot inte så lång, så när som på huven var passformen av sedvanlig Tamiyakvalitet. Men med tanke på att det var ett bygge utan större ambitioner, kom ett hedersomnämnade vid AIM 2019 som en överraskning!