tisdag 12 juli 2022

Alouette II, HKP 2, Heller 1/48 (2021)
























För rätt många år sedan byggde jag Hellers Alouette II. En modell som egentligen är i 1/50 och baserad på Hellers Lama som kom redan det gyllene året 1967. Med tanke på det är den väldigt fin, även om den på tidigt Heller-manér har inristade linjer för att man ska kunna måla dekorlinjer. På 80-talet gjordes den om med en kompletterande gjutstam med den längre stjärtbommen. 

Nu var det alltså dags för en till. En sak som störde mig på mitt förra bygge var just den nya stjärtbommen (den gamla var nog i och för sig inte bättre den), som är på tok för grov mot det fina ramverk som kännetecknar originalet. Hur svårt kunde det egentligen vara att bygga en ny? Drog en hel massa tunna plastpinnar av uppvärmd gjutstam satte igång. Jag provade först att bygga en separat bom, men insåg när den var klar att det var omöjligt att få ihop den med kroppen. Så det fick bli ett nytt försök. Och då blev jag nöjd. Det hela innebar också att jag fick göra ett nytt tak. Originalbommen längst fram för jämförelse:












Sedan gick det geschwint att montera ihop allt. Bränsletanken fick även den en uppfräschning med nya detaljer, bland annat tanklocket.



Allt utom huven monterades ihop. Stabben fick de "plattor" i ändarna som de tidiga HKP 2 hade. Testade svart primer den här gången.














För ovanlighetens skull var det dags att bygga cockpit efter primer! En helt ny instrumentpanel scratchades + solskyddet, eldsläckaren, bälten och nya pedaler:












Sedan på med huven, målning i grönt och därefter började nästa utmaning: Motorn. Hellers motor är visserligen inte helt korrekt, men med några småjusteringar fick den duga. Däremot ville jag återskapa dess gytter av slangar och kablar. Nya stag på motor och rotormekanismen fixades till.



Efter dekalerna (Moose Republics överblivna från mitt förra bygge - fast Hobbycenters utgåva) detaljerades motorn lite till. Den lilla kabeltråden på stjärtbommen fixades också till.


Det sista blev att fixa till nya positionsljus. Jag hade scratchat nya sådana, men upptäckte att de tidiga svenska Alouetterna hade den franska originalvarianten. Den fanns visserligen i lådan, men så grovt tillyxad att jag scratchade egna. Lite meck var det att få bort de gamla, men det löste sig till slut. Rotorbladen fick lite "häng" och några detaljer. Sist monterades rotorn och så var allt klart:


Ett pilligt, men samtidigt otroligt roligt bygge! Jag skulle mer än gärna ge mig på en liknande utmaning igen. Det var oerhört tacksamt, Alouetten blir ändå mycket snyggare såhär än med Hellers fläskiga bommar.



måndag 11 juli 2022

Dassault Mirage IVP, Heller 1/48 (2021)

Det finns coola flygplan. Och så finns Mirage IV. En osannolik maskin, i grunden helt enkelt en uppskalad Mirage III och ett flygplan så konstruerat att det inte ens hade räckvidd för att återvända från de uppdrag de skapades för att utföra. Jag har länge velat bygga en i 1/48, men inte riktigt förmått mig att ta mig an den utmaning som det innebär att bygga det enda alternativet på marknaden: Hellers, med rötterna i det sena sjuttiotalet. Men en dag var det äntligen dags.

Den första utmaningen blev att rista nya panellinjer. Ett arbete som inte direkt underlättades av att större delen av modellen var gjuten i en hård plast som inte alls var sugen på att bli ristad i.Började med det tråkigaste: Att rista nya panellinjer. Inte blir det lättare av att delar av modellen är gjuten i en hårdare plast än Heller normalt sett använder, en plast som mer påminner om den som Airfix använde på nittiotalet. Lite märkligt är att den är gjuten i tre olika sorters plast. De nya delarna som kom när man gjorde om den till P-versionen är vita, medan de gamla från första utgåvan runt 1980 är i två olika slags grå.


Införskaffade Neomegas cockpit. Inte Aires-klass, direkt, utan ganska grovhuggen i sina fina detaljer om ni är med på vad jag menar... Instrumentpanelerna är helt blanka, så här fick det bli till att leta dekaler i arkivet. Men ändå ett enormt lyft mot den spartanska cockpit som följer med i lådan.





Eftersom det här är P-versionen, bör fördjupningen som anpassades till den första bombmodellen täckas med en platta. En platta som (såklart) inte passar särskilt bra. Men det här är ingen modell man bygger om man inte är redo med slippapper och spackel, så det var bara att sätta igång.


En fördel med den här modellen är dock att det inte är särskilt många delar som ska passa ihop. Så även om passformen är lite sisådär, gick det relativt enkelt att få ihop den. Svårast var luftintagens infästning mot kroppen, alltså den bakre delen. När allt var nedslipat till en jämn övergång återstod bara en närmast papperstunn del av luftintagsdelen. 






























Stjärtkonen var heller ingen höjdare. Här fanns det däremot gott om tjock plast att slipa bort. Så det löste sig.

























Pitotröret, eller snarare, tankbommen, ersattes av en ny från Master. Ribborna i nosen fick också läggas till, de saknas på modellen.


Huvudställens schakt funkar hyggligt rakt ur lådan, nosställets dito är det värre med. Där är det helt tomt. Något som det definitivt inte är hos originalet. Alla som lyft på motorhuven till en fransk bil från samma tid, vet att fransmännen älskar sina slangar och kablar. Och det enorma främre hjulhuset på Mirage IV är inget undantag. Så med utgångspunkt från förebilden och med lite artistisk frihet, fick jag till det så här:


Efter timmar av slipande och spacklande och finslipande och mer spacklande, var den äntligen klar för primer. Till min stora förvåning - och olikt mig - var det nästan inget mer arbete som behövdes när primern väl satt på plats.





















Efter en lätt preshade, var det dags för kamouflaget. Mirage IV hade ett lite skumt mönster med helgröna vingar. Jag körde Mr Paint och de brittiska Dark Green och Dark Sea Grey. som i mina ögon är tillräckligt lika de franska grön/grå färgerna.


Min ovana att göra en del av researchen under själva bygget slog till även här. Det sitter någon slags mojänger strax innanför vingspetsarna (ser ut som lampor) på P-versionen. Vilket Heller struntat blankt i, eftersom dessa inte fanns på A-versionen som modellen ursprungligen visar. Jag funderade på att göra samma sak, men detaljnissen i mig var för stark. Så de hamnade där ändå till slut.


Dekalerna var nästa kapitel. Hellers dekaler var som så ofta oanvändbara. Så jag införskaffade att ark från Model Art. Det såg helt okej ut, men kvaliteten visade sig vara sådär när jag väl satte igång. Ömtåliga som insektsvingar, dessutom visade det sig att limmet nästan försvann om de låg mer än typ fem sekunder i vattnet. Så det blev snabbdopp. Kokarderna var helt oanvändbara, men lyckligtvis hittade jag ersättning i dekalarkivet. Så efter en halsbrytande dekalering, satt de i alla fall på plats.


Sedan var det dags för en wash och lite vädring. 






















Mirage-fyrorna var inte särskilt slitna, lite synd för en som gillar sånt! :) Lyckligtvis hittade jag bilder på fina exemplar med rejält slitna extratankar. Så med hjälp av lite hårspray och Gunze-grå blev det så här:




















Ställen är helt okej som de är, så det räckte med lite extra kablage. Hjulen däremot är helt oanvändbara, så de ersattes med nya från Res-Kit.























Och plötsligt var den klar!




Kanske var det ett av de kämpigaste byggen jag givit mig in på. Särskilt om man tänker in hur stor den är. Modellen är nästan en halvmeter lång, med gott om stora ytor som röjer alla dess tillkortakommanden. Men trots det blev jag nöjd med slutresultatet. Jämfört med den Airfix/Heller-Concorde jag just kämpat mig igenom, var detta om inte rena semestern, så i alla fall betydligt enklare. 


Dessutom ÄR det ett grymt coolt flygplan! Mirage IV är som nämnts en i stort sett en uppskalad Mirage III. Också det en kul lösning på en konstruktionsutmaning. Och släktskapet blir minst sagt tydligt när man jämför med den Mirage IIIE jag byggde häromåret:

Det är trångt i cockpit, men trots det gör sig Neomegacockpiten riktigt bra och bidrar till helhetsintrycket.




Modelsvit har en ny Mirage IV i 1/48 på gång. Faktiskt var det det som fick mig att dra igång den här. En tidig metallblank IV A står högt på önskelistan!

fredag 8 juli 2022

General Dynamics F-16B, Hasegawa 1/48 (2021)

F-16 är egentligen på tok för modern för mig. Men efter att ha petat ihop en Gripen och en MiG-29, råkade jag köpa på mig Hasegawas tvåsitsiga F-16. Eftersom jag tidigare byggt en norsk ensitsare, tänkte jag att det kunde vara kul med en dansk tvåsitsare. Just tvåsitsare är ju något som jag har en viss förtjusning för.

Egentligen är det D-versionen i lådan, men en korrekt fena fanns kvar sedan Norgebygget. I köpet ingick Aires resincockpit och dekaler inhandlades från Stoppel. Cockpiten var visserligen för Kinetics modell, men passade bra ändå.


Cockpiten har som alltid i Aires fall riktigt fina detaljer. Här är den målad och klar. Stolarna sparade jag ofta till slutet, vilket jag brukar ångra då. Så även denna gång.













Sedan föll den ihop rätt bra. Den har några år på nacken, så lite meck var det - framför allt med den usla konstruktionen i luftintaget. Men annars var det inga större problem. Klaffarna sågades loss, de verkar hänga på parkerade maskiner.















Sedan var det dags att måla. Det blev med Mr. Paint som så ofta numera, och jag började med en ordentlig pre-shade. Är det på några modeller det verkligen är realistiskt, så är det ju på moderna NATO-jetkärror.



























Och sedan blev det om inte 50 shades of grey, så i alla fall väldans många:

Jag var inte helt nöjd med målningen, pre-shaden var lite för tydlig och dessutom hade jag målat gränsen mellan det mörkgrå och det ljusgrå för långt bak. Så det blev lite kompletteringar, både mörkt och ljust och en ny färggräns. Sedan blåste jag på ett lager Johnsons.Dekalerna blev en mix av Stoppels moderna F-16-ark och småtexterna från lådan. De tidigare Stoppel-arken jag använt har tenderat att silvra en del, men den här gången var det inga problem.

Som synes har jag lyckats bryta av den högra av det främre sätets skenor. Nu var detta ett mindre problem, jag hade redan tränat på att scratchbygga den lilla delen. I början av bygget lyckades jag nämligen bryta av motsvarande del på baksätet.

Sedan blev det lite mer vädrat med färgsprutan. Dekalerna tonades ner och ytan fick lite mer liv. Och igår fick den ett lager lack! Och så var den klar:




























Inspirationen kom från flygdagarna i Göteborg 2010. Då gjorde en dansk F-16 en av de häftigaste uppvisningar jag någonsin sett. Så även om svenskt, brittiskt och ryskt ligger mig varmare om hjärtat när det gäller förebilder, är det ändå något speciellt med F-16. Och kul med de nordiska dessutom!



 

 


Supermarine Spitfire HF Mk. IXe, Eduard 1/48 (2021)














 

Efter ett antal kämpa-byggen kände jag att det var dags för något mer byggarvänligt. Dessutom var det på tok för länge sedan jag byggde en Spitfire!  Eduards finfina Mk IX profipack har jag öppnat locket på hur många gånger som helst, men alltid lagt tillbaka den av någon dum anledning. Kom sedan på att det ju vore kul med en dansk, och beställde Stoppels dekalark. Och plötsligt en dag började jag bygga!

 Och varför i hela världen hade jag väntat så länge med den här? Har i och för sig byggt deras Mk XVI, så jag visste vilken njutning som väntade. Så jag borde vetat bättre än att låta bli! Cockpit är ett under av detaljering:






Och rätt som det var, var den både ihopbyggd och primad! Som sagt, den här modellen är en njutning på alla sätt!


Jag  målade med Mr Paint. Deras RAF WWII-gröna är ett kapitel för sig. Först gjorde de en som nästan var Olive Drab. Sedan kom en ny variant, som i princip inte har något brunt i sig allt, nästan gräsgrön. Men genom att blanda de tu, fick jag en nyans som jag var nöjd med:

 
Stoppels dekaler brukar vara lite av ett lotteri på många sätt. Dels eftersom vissa ark silvrar kraftigt, dels då instruktionerna för var småtexterna ska sitta brukar vara i princip obefintliga. Silvringen gick bra den här gången, de var tunna och fina och det löste sig rätt bra, medan småtexttombolan var ett faktum även här. Just på en Spitfire är det dock inte så komplicerat, det mesta gick att räkna ut, så jag tror att det blev hyfsat rätt till slut. 

Lite skräckinjagande var att dekalernas reaktion på Micro Sol var den långsammaste jag varit med om. Flera timmar efter att jag satt dit dem, såg kokarderna fortfarande duktigt skrynkliga ut. Men till slut kröp de ner i panellinjer och nitar på ett förtjänstfullt sätt.


Värst var att hitta referenser på om den streckade linjen på vingarna skulle fortsätta ovanpå kokarden eller inte (det senare fallet á la de flesta andra Spitfire), men till slut lyckades jag hitta ett foto framifrån på en dansk Spitfire som stod på näsan.

En wash på det och snart dags för lack och vädring. Testade lite nya metoder den här gången. Körde med temperafärger utblandade med massor av vatten i sprutan för att få till nedsmutsningen. De avskavda partierna fixades till med en liten bit skumgummi som doppades i Vallejos aluminium. Körde även med några klassiker; torrborstning och torrpastell med pensel.

 

Och så var den klar. Riktigt bra betalt utifrån antalet byggtimmar, den här modellen - och Eduards alla andra Spitfire - kan jag rekommendera alla dagar i veckan!



Det röda i rundlarna är kraftigare på bilderna än i verkligheten, just rött verkar hopplöst att få till på foton, det sticker gärna iväg.

I researchen fick jag lära mig en del om danska Spitfires. Intressant på många sätt. De levererades i en lång rad olika utföranden, men kom gradvis att standardiseras. Det gäller inte minst 407 som ofta flög med klippta vingspetsar. Men med tiden ersattes de av de traditionella rundade, jag har hittat foton på båda varianterna.
















I bygghögen ligger även Eduards Spitfire Mk. 1A. Ett bygge jag verkligen ser fram emot! Som sagt, den här modellen rekommenderas verkligen varmt!