Suchoj Su-7BMK, OEZ 1/48 (2020)

Jobbar mig vidare genom rysshögen i 1/48. Letade efter något lite lättbyggt och hamnade då förstås med modellbyggarens osvikliga logik på den här. OEZ/Smer/KP:s Su-7 från runt 1990. Med dagens mått mätt förstås ett riktigt ök. Men sett till sin tid, ändå imponerande på många sätt. Visst, panellinjerna är i bredaste laget och detaljeringen kanske lite väl grov. Men ställt mot den dåtida konkurrensen och det faktum att den ändå är helt okej i formerna, ändå bättre än man skulle kunna tro.

Lådan innehåller delar både till BKL och BMK-versionerna. Eftersom jag byggde exportversionen BMK med mindre ställ, innebär det att "bulorna" vid huvudställen måste slipas bort (på kroppshalvan till vänster är den kvar). I lådan finns olika underdelar av vingarna till de olika versionerna - ambitiöst!

Ibland är detaljeringen som sagt lite väl grov. Värsta exemplet är utsläppen som ska sitta på ryggen. Det blev till att ta fram skalpellen och skulptera lite även här.

Den bristande detaljeringen i cockpit gör att huven får bli stängd. Lådans stol är däremot i simplaste laget och behöver göras något åt. Hade tänkt använda Pavlas resinstol, men den var för stor. Så det blev till att leta upp en gammal stol, från Trumpeters Su-9, och pimpa den lite:

Till min stora förvåning var passformen över förväntan. Två rejäla grodor finns; vingarnas infästning mot kroppen, främst undersidan och den bakre delen, samt stabilisatorn som inte passar alls. Här blev det till att slipa och spackla en hel del. Fenan krävde viss finslipning, men i övrigt funkar det mesta riktigt bra.

Cockpiten i färdigt skick: Även partierna framför instrumentpanelen och bakom stolen fick scratchas, där var det helt blankt...

Efter primer och finjustering var det dags att börja måla! Den här gången med Mr. Paint, kamouflaget målades utan maskering (är lite trött på att maskera kamouflage). Lådans dekaler var oanvändbara, dessutom till fel individ, så det fick bli ett ihopplock med rundlar från Eduards MiG-21 plus en del annat från arkivet. 

Efter wash och rejäl vädring, var den klar. Skaffade även ett pitotrör från Master.

De lite grovhuggna ställen fick lite extra detaljer.

Panellinjerna är kanske i fetaste laget, men på något sätt funkar det på detta även i övrigt rätt grovhuggna flygplan. Det som slår en är hur stor den är jämfört med t ex en MiG-21.

Trots modellens tillkortakommanden var det faktiskt ett riktigt kul bygge. Skulle absolut kunna tänka mig att bygga en till. KP har ju givit ut den på nytt, men då i lite trevligare plast än den ganska hårda, spröda plast som den här originalutgåvan var gjuten i. Plus med betydligt bättre dekaler och lite ets och masker. Kan mycket väl hamna i min stash en vacker dag. Och faktiskt, direkt efter avslutat bygge köpte jag faktiskt in ytterligare en gammal OEZ: Nämligen deras Su-25UBK, men i KP:s uppdaterade boxning med massor av extra godis.

De Havilland Mosquito PR.Mk.XVI, Airfix 1/48 (2020)

Här kommer det som var 2020 års första sommarbygge. Och det är en modell som verkligen legat till sig i stashen, jag köpte den och några till 2006 i en leksaksaffär som skulle lägga ner. Det var när jag börjat fundera på att ta upp hobbyn igen, och resten av inköpen fick bli inkörsporten till återkomsten. Mosquiton däremot, blev liggandes. Genom åren har den varit på väg att landa på byggbordet otaliga gånger, och haft ungefär lika många märkningar i min fantasi. Men plötsligt var det tydligen dags (jag undrar alltid var det är som styr mina beslut om vad jag ska bygga. Inte är det då rationella beslut...).

Cockpit blev rakt ur lådan, med enklare bälten av tejp. Misstänkte att inget kommer att synas, och jag kan säga att det var en helt korrekt bedömning. Så titta noga här, genom den tjocka huven och alla dess ribbor syns definitivt ingenting...

Ja, åldern är ju ett kapitel för sig. I grunden är detta Airfix gamla FB. VI från sent sjuttiotal. Någon gång på nittiotalet lade man till delar för fotospanaren PR. XVI. Eftersom den ursprungliga modellen inte alls var planerad för detta, skickar man med rubbet till den, plus de nya delarna - och de nya delarna är inte få. Kropp, huv, motorer, vingarnas ovansida, delar av cockpit är nya. Så det här är alltså inte själva modellen, utan delarna som blev över...

Modellen har rätt många år på nacken, men gick ihop rätt bra. Lite meck att få rätt vinkel på vingarna, men annars funkade det mesta. Och är det sommarbygge, sker det förstås på verandan!

Propellrar och spinners kommer från Tamiyas låda, de blev över från mitt J 30-bygge. Resten är rakt ur lådan. Jag målade allt med Xtracrylics finfina PRU Blue. 

Den som vill bygga en sådan här ska förstås välja Tamiya. Men Airfixen har sina ljusa sidor, lite mer grovhuggen, men ändå rätt okej.

Lådans dekaler var rätt usla, så jag fick plocka ihop märkningen i dekalarkivet.

Trots allt finns en hel del fina detaljer på den här modellen. 

Huven var ett kapitel för sig. Byggde upp "ribborna" under, (syns om man tittar noga...), men dels passade den dåligt - de separata sidorutorna passar inte alls särskilt bra, dels var den ett helsicke att maskera - inte bara det bubbliga, utan alla små rutor, dels var den som sagt så tjock att nästan inget syns. Så maskeringen misslyckades, färg letade sig in och jag fick plocka fram den gamla hederliga penseln och stadiga handen och lösa målningen av ramarna the good old fashioned way.

Men ett kul bygge var det, trots alla modellens tillkortakommanden. Och det var verkligen på tiden att den blev byggd! 

Mikojan-Gurevitj MiG-21MF, Eduard, 1/48 (2020)

Det var länge sedan jag lade ut något här. Något som inte beror på att byggandet legat nere, utan snarare på att jag inte fått tummen ur att lägga ut. Dessutom har jag haft en del fotostrul och till råga på allt byggt om hobbyrummet. Många bäckar små - men också mycket att ta igen. Vi börjar med ytterligare en sovjetisk i östtysk kostym; Eduards magnifika MiG-21, här i MF-versionen.

De flesta byggen brukar ju börja med cockpit. Men här är det bäst att fixa noskonen först, eftersom den är i stort sett hopplös att måla om man tar den mot slutet.

Cockpit försågs med Eduards eget fotoets...

...och lite extra kablage förädlade hjulhusen. Det mesta är dock rakt ur lådan. Det här är som sagt en fantastiskt fin modell! En av mina favoriter alla kategorier, faktiskt.

Dags att måla. Först en rejäl pre-shade. Det här är ju bara så kul!

Mönstret är ju inte direkt fattigt på former. Maskerade med häftmassa som vanligt.

Färgerna är ett speciellt kapitel på denna. Individen är bevarad på flygmuseet i Oberschliessheim i Tyskland. Där är den mörkgrön och en slags ljust olivgrön. Men på bilder på nätet på exakt samma individ när den var i tjänst, är det ljusgröna snarare brunt. Och eftersom kamouflagemönstret är samma - i öst var man inte så noga med att mönstren skulle vara samma, utan målade på lite hursomhelst - ser det inte ommålat ut. Och maskinen på museet ser heller inte ommålad ut, utan är rätt normalt sliten. Så jag valde de bilder som verkade vara av bäst kvalitet, vilket var de från museet.

Dekalerna är ur lådan, med en del kompletteringar. I stort sett alla småtexter fick bytas ut, då de är röda och blå på arket, medan de i verkligheten var svarta. På bilderna ser det röda lite väl skarpt ut, men det ser bättre ut i verkligheten. Däremot är jag inte helt nöjd med det gula som borde dragit mer åt orange... Jaja...

Som sagt, Eduards ets i cockpit piggar upp ett redan utsökt grundmaterial. Lite utmaning att få till samma färg som det förmålade etset, men det löste sig till slut. Tätningslisten på sidorutorna på frontrutan kan se lite tjocka ut, men de såg faktiskt ut så här. Finishen på de ryska kärrorna från den här tiden är inte alltid högkaratig om man säger så.

Jag brukar inte hänga på så mycket på mina modeller, men den här gången gjorde jag ett undantag. 

Som sagt, en väldigt trevlig modell som rekommenderas varmt! Det här är min tredje Eduard-MiG-21 i 1/48. Och det blir fler, fyra stycken ligger obyggda i stashen.