måndag 14 december 2015

Supermarine Spitfire F.VII, Italeri 1/72 (2015)


Ett rent avkopplingsbygge från i somras, helt utan andra ambitioner än att koppla av lite efter några rejäla detaljeringsorgier.





F.VII var en höghöjdsversion, därav de spetsiga vingarna. Tyckte även att det var lite kul med det något annorlunda målningsschemat i Medium Sea Grey och PRU Blue.



Varken detaljering eller passform var väl särskilt bra, i synnerhet inte alla de delar som behövdes för att få ihop nosen (Italeri har gjort en hel hög versioner av sin Spitfire). Men å andra sidan är det inte så mycket att bråka om på en så här liten modell. I gengäld passade den viktigaste delen på en Spitfire, nämligen vingens bakkants infästning mot kroppen.


Dekalerna var hyfsade så när som på en lite trist detalj: De var för stora! Man kan tycka att Italeri kunde bemödat sig med att testa dem på en byggd modell, men det verkar inte så. Men som sagt, ett småtrevligt mellanbygge som jag nästan glömt bort själv. Inget som jag tagit med på utställningar, men kanske får den följa med på en temaklass eller SIG någon gång.

English Electric Canberra B(I)8, Airfix 1/72 (2015)


Tillbaka till 1/72. Det här bygget var mitt bidrag till det djurtema som C4 Opens temaklass hade i år. Någon utmärkelse blev det inte, därtill var konkurrensen alltför hård. Och det djurlika var förstås den magnifika hajkäften. Få maskiner är mer lämpade för just hajkäftar än Canberror med dropphuv. Mer hajlikt än så här blir det knappast.

'

Testade att måla med Xtracrylics den här gången. Riktigt trevliga färger, synd bara att de är så svåra att få tag på. Annars hade jag nog använt dem oftare. En härligt sidenmatt yta som det egentligen var synd att man behövde lacka på.


Allt gick bra fram till upploppet. Då började strulet. Först dekalerna. Jag gjorde misstaget att använda de i lådan, de såg fina ut men var värdelösa. Silvringen var enorm och till råga på allt var det vita på rundlarna alltför klent, så färgen lyste igenom. Silvringen berodde antagligen på att de inte fäste ordentligt, enda chansen att få dit dem på ett bra sätt var att få dem på rätt plats direkt. Om man så flyttade på dem en millimeter, silvrade de direkt


Rundelproblematiken löstes genom att jag hade en uppsättning till från ett tidigare bygge. Så genom att dubblera dem, löstes det problemet. Silvringen kom jag aldrig riktigt till rätta med, även om det blev bättre efter diverse målande, vädrande och gnuggande. Dessutom visade det sig att jag hade underskattat hur mycket vikt som behövdes i nosen (det är inte överdrivet mycket plats där), så den tippade över. Till sist tvingades jag trycka in hagel i nosschaktet. Visst, det finns ett stöd som man kan ställa i aktern (Canberrorna hade tailsitterproblem även i verkligheten), men det blev så fult. Så av två onda alternativ var detta det bästa.


Paneldikena kom jag däremot hyfsat till rätta med. Det visade sig att kanterna var något rundade, dvs de var bredast längst upp. Så genom att slipa ner hela kroppen, fick jag också ner bredden på panellinjerna. Även om de fortfarande är lite breda, är det betydligt bättre än tidigare.


Förebilden var baserad i Tyskland på sextiotalet. En riktig Kalla Kriget-klassiker!

torsdag 3 september 2015

Westland Wessex HU.5, Italeri 1/48 (2015)


En av mina bröder som är mer inne på RC-flyg hörde i somras av sig. Han skulle göra en beställning från USA, och företaget, som även sålde plastmodeller, hade storrea på Italeri. Svårt att motstå, förstås. Så äntligen blev det av att köpa den där Wessexen som jag sneglat så länge på.


Helikoptrar är ett kapitel för sig. Jag är väldigt förtjust i dem, men luras alltid att tro att det ska gå snabbt att bygga. Inga vingar, inga hjulhus, vad kan egentligen ta tid...?


Svaret är: Massor av annat. Förutom ett hav av antenner (dock inte så mycket på just den här) och allehanda småprylar får man inte bara en cockpit utan en hel kabin på köpet. Men det är en kul utmaning. Detaljnivån är acceptabel, inte mer. Stolarna lite grovt tillyxade, både i kabin och cockpit, men ett tjusigt golv och fint tak. Dessvärre har Italeri helt glömt att cockpitens undersida även är tak i kabinen. Den är nämligen helt odetaljerad och ser väldigt mycket ut som just en baksida. Jag valde att låta det vara, få kommer nog att se modellen snett underifrån. 


Passformen är helt okej, med ett undantag: Nosen. Den är ett femdelat tredimensionellt pussel som är anpassat för flera olika versioner. Dessvärre innebär det att passformen är under all kritik. Inte heller vindrutan passar särskilt bra. Men lite spackel och slipning löste det hela. Extra plus för nätet som följer med till luftintaget i nosen.


Sedan var det dags att måla. Här har Italeri valt att illustrera den ljusare färgen, det grå, med mörkgrått och den mörkare, det gröna, med ljusgrått. Som gjort för att man ska råka ut för detta:

Det vill säga: Först maska alltihop för att sedan upptäcka att allt är spegelvänt. Bara att slita bort allt och börja på nytt. Suck!

 Annars var det mesta ganska smärtfritt. Jag lyckades slarva bort vinschen och fick bygga en ny. Men det gjorde inget, den nya blev nog bättre än den gamla. Lite kablage vid vinschen piggade också upp.



Dekalerna var okej, det största kruxet var att flera av dem var en aning för stora. "Danger"-dekalen på fenan fick till exempel kortas 3-4 millimeter! Det värsta var dock serienumret. Inte nog med att nian ser ut som något från förskolan, serienumret är dessutom fel. XV719 är visserligen en Wessex, men en helt annan version. 


Lyckligtvis fanns både bokstäver och siffror i lådan med överblivna dekaler. Det fick bli XS517 istället. Det gjorde också att jokern på fenan ersattes av ruter (under en period hade den även spader på fenan, men lat som jag var föredrog jag att fixa till ruter...)


En annan utmaning var de dubbla antenntrådarna som täcker 2/3 av kroppen. Modellen är inte direkt lätt att hantera.


Allt målades med Tamiya XF-83 Medium Sea Grey och Gunze H330 Dark Green. Egentligen föredrar jag Gunze, men deras MSG är för blå i mina ögon.

 Pluskontot innehåller ändå en hel del, inte minst de realistiskt hängande rotorbladen.


Som sagt, det är kul med helikoptrar. Och någon gång vore det kul med en mer färgglad Wessex.
Det finns ju både röda och gula och andra varianter, så varför inte? Modellen tog för övrigt hem helikopterklasserna på Art in Miniature i Göteborg 2015 och på 08 Open 2016.




måndag 20 juli 2015

Saab J 35J Draken, Hasegawa 1/48 (2015)


Att bygga en riktigt väderbiten Drake har varit en idé som jag haft ända sedan Hasegawa gav ut sin finfina trettiofemma i 1/48. Den skulle naturligtvis även vara hyperdetaljerad, så alla nödvändiga tillbehör införskaffades. Bygget påbörjades redan 2009, men stannade snart av då jag råkade ut för det som i modellbyggarkretsar kallas Advanced Modellers Syndrome. Jag hade helt enkelt så stora ambitioner att bygget blev för stort. Så det hela stannade av - ja, den första ligger fortfarande i stort sett obyggd i ett skåp.


Sommaren 2012 försökte jag igen. Ny modell och nya tillbehör köptes och bygget kom igång. Cockpit och hjulbrunnar kom från från Aires, liksom utblås och roder. Dessutom köpte jag Eduards stege.
Nu kom bygget i alla fall ända fram till grundmålningen innan allt avstannade ännu en gång. Men vintern 2014 tog jag mig i kragen och gjorde klart det hela. En lång resa, men resultatet är värt det. I mina egna ögon är detta den bästa modellen jag byggt hittills.



Målningen genomfördes med en uppsjö av tekniker. Saltmetoden, pre- och postshading bland annat. Jag använde även fint sandpapper och slipade fram underliggande färglager. På IPMS Stockholms forum finns en byggtråd med bilder från målningen. Klicka här för att komma dit.



Även luftintagen fick ordentlig vädring. Först grundmålade i en glasfiberliknande färg, sedan målade med grått och ett stänk av silver som delvis slipades bort med fint sandpapper.


Jag hade en hel del fotoets kvar från det första, icke avslutade, bygget som kom väl till pass.


Till målningen användes en uppsjö av färger. Den gröna är framför allt Gunze Olive Drab H52 blandad med Gunze ljusgrå H337 och lite olivgrön H309. Den blå däremot är en hel massa olika nyanser, i botten finns Navy blue H54 och Midnight Blue H55, upplättad med samma ljusgrå som till det gröna. Men dessutom har jag blandat i en del turkos färg. Nos och stjärtkon var ommålade på originalet och är därför betydligt mindre väderbitna än övriga maskinen. Dekalerna kom delvis från lådan, men kronmärken byttes ut mot Flying Colors och siffrorna kom från RBD Decals medan lite småtexter hämtades ur dekalarkivet. Vildsvinet på fenans högra sida kom från Eurodecals.


Den överblivna etsen kom även väl till pass när ställ och balkar skulle detaljeras. Undersidan är riktigt nedsmutsad, men det är gjort efter förebild - de sista Drakarna såg verkligen bedrövliga ut.




Summan av ett långt bygge som både kostade mycket tid och pengar. Men det var värt allt jobb. Själv tycker jag att detta är den bästa modell jag någonsin byggt. Till min glädje belönades den med en klasseger i jetflyg 1/48 på 08 Open 2015 och tilldelades dessutom Generalen för Flygvapnets hederspris för bästa modell av en svensk förebild - vilket faktiskt var andra gången jag tog hem det priset (förra gången var med min Lansen 2012). Dessutom vann den motsvarande klass vid Art in Miniature i Göteborg samma år.


Men tro inte att jag avslutat min romans med väderbitna Drakar bara för detta. Det finns massor av lockande objekt kvar! :)

Mirage IIIE, Kinetic 1/48 (2015)


En av mina absoluta seriefavoriter under sjuttiotalet var Jean-Michel Charliers och Asterix-tecknaren Albert Uderzos "Jaktfalkarna". Spännande äventyr runtom i världen där huvudpersonerna kapten Tanguy och löjtnant Laverdure flög i vackert aluminiumblanka och röddekorerade Mirage IIIC, och senare även E. Jag hade redan byggt Eduards IIIC i lite mer modern, gråtrist tappning (läs mer om den här), men när Kinetic släppte sin IIIE med detta dekalalternativ gick den bara inte att motstå. Inte ens min fobi för aluminiumblanka maskiner kunde hindra mig denna gång!  


Kinetics modell ser finfin ut i lådan. Men sedan börjar problemen. Instruktionerna ser bra ut, men är riktigt usla. Fel siffror, delar som saknas och framför allt en enorm otydlighet i hur grejerna ska sitta. Dessutom anges vissa delar som "optional" utan att tala om vad som gäller. På pluskontot finns skaplig detaljering och ett briljant dekalark designat Syhart och tryckt av Cartograf.


Grundmodellen används till en rad olika versioner av Mirager och olika israeliska varianter. Det gör att man i vissa fall kompromissat med vad som är en logisk nedbrytning av delar. Detta kombinerat med bristande passform och en inte helt hundraprocentig gjutning gör att byggaren drabbas av återkommande huvudvärk under byggets gång

Nåväl, till slut gick den ihop och det var dags för målning. Jag beundrar ofta kollegors fina aluminiummålning, men är ingen vän av Alclad. Dels eftersom jag ogillar lösningsmedelsbaserade färger, men framför allt då jag tycker att de blir för blanka. Originalen är oftast betydligt mattare än dessa vackra modeller. Men Mirage är ett undantag. De måste ha polerats friskt, för alla bilder jag ser visar vackert blänkande maskiner. Vad göra för en Alclad-bojkottare?


Lösningen blev Tamiyas AS-12 Gloss Aluminium på sprayburk. Hela modellen fick ett par lager av denna innan utvalda paneler maskades och målades med Xtracrylics Silver i olika blandningar med svart och vitt. Resultatet blev faktiskt över förväntan!


En överbliven stege från Eduards Mirage piggade upp färgprakten ytterligare. Och dekalerna var som sagt ljuvliga!


Modellen har fått en del kritik, men är också värd att hyllas. Med allt sagt om bristande passform och annat, är detaljeringen som sagt riktigt fin. Under bygget längtade jag ofta till Eduards Mirage, men när den här var klar ställde jag dem bredvid varandra och såg då att Kineticen kändes vassare i det mesta.





Till sist behöver det väl knappast tilläggas att detta är ett av världens vackraste flygplan alla kategorier. Marcel Dassault lär ha sagt att flygplan måste vara vackra för att kunna flyga bra. Mirage lever verkligen upp till hans ord!