måndag 15 augusti 2016

Gloster Meteor F.3, Tamiya 1/48 (2016)


























Meteoren är ett bygge som påbörjades som ett sommarbygge 2015, men som - så ofta - avslutades först ett halvår senare. Inte för att den var svår, inte för att den var oengagerade, men ibland blir vissa modeller bara liggandes. Det faktum att den är en Tamiya skapar förstås förväntningar, förväntningar modellen inte helt och hållet kan infria. Därmed inte sagt att den är dålig, tvärtom. Detta är en mycket bra modell, bara inte lika briljant som Tamiya kan vara i sina bästa stunder.


























Tydligast märks det i cockpit som faktiskt är ganska spartanskt detaljerad. Nu gör detta inte jättemycket eftersom den är klassiskt brittisk mattsvart och med stängd huv syns inte särskilt mycket.


























Tamiya skickar med två motorer, vilket förstås är storstilat. Dessa kan dessutom exponeras genom genomskinliga luckor (och förstår även med öppna) om man så vill. Men det skulle - i alla fall i mina ögon - kräva en hel del extra detaljering med slangar och kablar och annat jox. Så då detta var tänkt som ett lite enklare sommarbygge, fick luckorna vara stängda.


























Extra bonus är att Tamiya skickar med en nosvikt. Eller snarare, kroppsvikt. För i nosen är det fullt, så den stora vikten placeras ovanpå vingen. För säkerhets skull tryckte jag in lite extra blyhagel där plats fanns, vilket nog inte var så dumt. Det är inga marginaler för att få den här att tippa rätt.




Passformen är bra men ett litet snäpp under normal Tamiyastandard. Framför allt är det motorluckorna som kräver lite omvårdnad. Dekalerna är finfina, det följer med ett band till bakkroppen som lär passa bra. Men jag chansade inte och målade dit det. Tror att jag fick till åtminstone hyfsat samma nyans som bokstäverna.



























Hjulbrunnarna är stora, men lite tomma. Men så fick det vara den här gången. Plus för detaljeringen av hjulen, inte minst att de har ordentligt däcksmönster.

Jag valde att skära bort dekalfilmen i mitten av rutorna på vingen, vilket nog är att rekommendera då det är en bula mitt i ytan. Risken att något går snett där uppväger definitivt att de blev lite svårare att montera.

Men som sagt, trots små skönhetsfläckar är detta en mycket trevlig och förhållandevis lättbyggd modell. Allt målades med Tamiyas egna färger RAF Green, Ocean Grey och Medium Sea Grey.

English Electric Lightning F.2A, Airfix 1/72 (2016)

Postar inte alltid mina byggen i ordning. Så den här blev klar i vintras, årets första (men den är i alla fall från i år). Ett snabbygge i mellandagarna av en modell som inte skulle vålla några större problem. Så var tanken och så blev det också. (Som bekant är det inte alltid så...)


























Om själva bygget finns inte så mycket att säga. Mer än att det var trångt. Luftkanaler, utblås och cockpit ska in på förhållandevis liten yta - dvs helt autentiskt! Lyckligtvis gick det att få plats med lite tyngd också. Nosringen sitter fast på luftkanalerna, jag valde därför att måla den redan i början av bygget - vilket jag inte hade så mycket för, jag fick ändå måla om den på slutet. Positivt att noskonen är en separat del, vilket förenklade både målning och montering av nosvikt (det gick att anpassa när modellen stod på egna ben).


























Tja, sedan var det bara att montera ihop den. Som så ofta med nya Airfix, är det som sagt trångt och minsta felmontering innebär att det hela inte passar - allt måste sitta exakt så som det är tänkt. Men med lite milt våld gick kroppshalvorna ihop och sedan var det bara att montera resten och måla. Jag använde lådans dekaler, som som vanligt håller hög standard.




























Airfix har en stor fördel jämfört med Trumpeters Lightning: Den är korrekt i formerna.



Allt målades med Gunze medan undersidan är Tamiyas Bare Metal Silver på sprayburk, med ett tunt lager Xtracrylics silver i varierande nyanser.


Ett avkopplande snabbygge av en klassisk maskin. Rekommenderas varmt!


måndag 4 juli 2016

Saab J 21A-3, Pilot Replicas 1/48 (2016)



En injektionsgjuten J 21 i 1/48... Det hade man inte ens vågat drömma om för bara några år sedan. Och om man hade gjort det trots allt, hade man knappast vågat tro på något av den här kvaliteten. För det ska sägas direkt, detta är en fantastiskt fin liten modell! Formerna är klockrena och ytdetaljering och detaljering rent allmänt helt underbar. Allt finns verkligen på plats!


Med det sagt, har den förstås sina utmaningar. Framför allt handlar det om vingens undersida. Pilot Replicas har låtit cirka 3 mm av vingarnas ovansida sitta på underdelen. Det skapar en fin framkant och en smäcker bakkant, men ger en svårlöst skarv på undersidan då den går mitt i rodren och mitt i vingspetsen. Bättre hade varit att låta roder och vingspetsar sitta på överdelen. 


Bommarna är också lite luriga att få dit, men med lite tålamod, torrpassning och slipning hamnade de på plats till sist. Något spackel behövdes däremot inte.


Jag - och många med mig, är heller inte nöjda med återgivningen av de dukklädda rodren, som känns överdriven. Men det enklaste sättet att komma tillrätta med det är faktiskt att helt slipa bort dem. På originalet syns inte mycket av dukklädseln. En sista detalj som saknas är "läpparna" ovanför och under avgasröret. De var enkla att få dit med små plaststrån, och med lite spackel kunde även partiet framför modifieras så att "läpparna" smälte in med det.


I övrigt var det inga som helst problem med bygget. Landställen sitter fast med pyttesmå nabbar, men med lite tålamod går de att få dit riktigt bra. Cockpit är underbart detaljerad, jag kompletterade bara med instrumentdekaler och två röda skyltar. Fotoetsen som följer med till huvramarnas insida på de öppna partierna gick överraskande enkelt att få dit (nu ska sägas att jag bävade ordentligt inför det, så helt lätt var det inte). De limmades med Gators Glue och nöps fast med ett par vanliga klädnypor som hade nästan exakt rätt form!



Jag har länge velat bygga en J 21 från F 9 med Bonzo-hunden på nosen. Dekalerna kom från Flying Colors J 11-ark. L:et kom från Hobbycenters J 20-ark i 1/72, F 9 målade nämligen på betydligt mindre bokstäver än övriga flottiljer. L:et var en lämplig bokstav då den enkelt kunde göras smal och därmed få rätt proportioner.


Men i övrigt var det ett smärtfritt bygge som inte tog mer än tre veckor totalt. Och detta under en period då jag inte hade mycket tid över för modellbygge.



Men en stor eloge till Pilot Replicas för en fantastisk modell. Nu ska jag snart ta mig an deras Tunnan, något jag verkligen ser fram emot!

Citroën HY 1964, Heller 1/24 (2016)


Märkliga saker hända... Först en amfibiejeep och nu detta. Förklaringen är dock inte så långsökt som man kan tro, jag är passionerad Citroënfantast sedan mer än tjugofem år och redan nu kan ni hitta åtminstone en Cittra till bland mina byggen. Och för var och en som gillar franska bilar i allmänhet och Citroën i synnerhet, är denna fantastiska skåpbil en riktig klassiker. Originalet byggdes från slutet på 40-talet fram till 1981, utan några större förändringar av designen.

Därför var det riktigt kul att Heller släppte den förra året. En modell som har sina utmaningar, men som synes kan även en inbiten flygbyggare få ihop den.


Uppbyggnaden är ungefär som originalet, man börjar från botten och plockar sedan ihop den del för del. Hela nospartiet och fönstren och bakdörren är gjorda i genomskinlig plast, vilket förenklar montage, men som gör det lite svårare att få ihop det. Det största problemet är att Heller missat att göra listen på framrutan, den sitter på insidan, medan utsidan är blank. Det gör att de flesta byggare - så även jag - vänder den delen ut och in, vilket märks när dörrarna kommer på. Lyckligtvis lyckades jag vända den i tid, men på bilden ovan sitter den fel.


En ny list fick tillverkas. Den blev inte helt 100, men det var den nog inte på originalet heller. :-)


Inredningen ser spartansk ut, men det var den även på originalet. Så här såg det ut innan taket skulle på, det gällde att hålla tungan rätt i mun...


Målningen var spännande. I grunden ligger Tamiyas Royal Light Gray på sprayburk. Sedan har jag målat rost med pensel och i övrigt också arbetat mest med pensel (både målning och torrborstning) och torrpastellkritor. En riktigt kul utmaning och för att vara första gången är jag riktigt nöjd med resultatet.



Jag lade inte så mycket energi på undersidan. Referensbilderna var av naturliga skäl få och dessutom syns det ju inte så mycket av det heller. Här får man i alla fall en skymt av den väl dolda motorn.



Trots en hel del småmissar i konstruktion och byggbeskrivning var det ett förhållandevis enkelt bygge. Och framför allt väldigt roligt! Den här bygger jag gärna igen - dock då helst den andra versionen som är möjlig, 1957 års modell med delad framruta. Där sitter nämligen listen på rätt sida!




fredag 1 juli 2016

Canadair CF-104 Starfighter, Hasegawa 1/72 (2015)


Antog en mellandagsutmaning förra året, att ha klart en modell mellan jul och nyår. Eftersom jag var bortrest stora delar av den perioden, tjuvstartade jag lite före jul. Och vips, var allt klart - redan före jul... Vissa modeller är mer lättbyggda än andra!


Hasegawas nittiotalsjets är i mina ögon bland det bästa som finns i 1/72. Enkla men ändå detaljerade, smäckra panellinjer som är de mest realistiska jag sett i skalan och dessutom kalaspassform. Inte undra på att den här norska, kanadensiskbyggda Starfightern nästan ramlade ihop av sig självt.


Cockpit är inte stor, men ändå helt okej med tanke på skalan och att huven skulle vara stängd. Smart att gjuta instrumentpanelen i genomskinlig plast, det hade jag gärna sett fler tillverkare göra!




När allt trillat ihop var det dags att måla. Norska Starfighters var inte lika slitna som de danska, men inte mindre roligare för modellbyggare för det. Norrmännen bättringsmålade nämligen med en rätt så avvikande färg, vilket skapar ett kul liv i det jämngröna.



Dekalerna kommer från Vingtor och var oerhört bra. Tunna och fina och perfekt tryckta av Cartograf. Dessutom räcker de till fler byggen - ska bara försöka leta upp den där tvåsitsaren också. Tyvärr är den rätt sällsynt.



Ett trevligt bygge som från början mest var tänkt som avkoppling, men som flöt på så bra att ambitionerna gradvis höjdes, även om det inte innebar att det tog särskilt lång tid, max 20 timmar. Och allt kröntes med att modellen tog hem klassen för jetflyg i 1/72 på 08 Open 2016. Bra utdelning på det som var tänkt som ett lite opretentiöst mellanprojekt!