Dassault Étendard IV M, Heller 1/48 (2023)

En titt in på favoritbutiken Hobbybokhandeln i Stockholm resulterade lite oväntat i att jag kom ut med Hellers Étendard IV M. Än mer oväntat var kanske att jag faktiskt satte igång att bygga den rätt så snart. Inspirationen kom förstås från Kinetics Super Étendard som precis avslutats. Det här är ju dess föregångare och det var intressant att jämföra de båda. Plus att jag var inne i en fransk period.

Med tanke på att det här är en modell med över 30 år på nacken är den ändå hygglig. Ovanligt för att  vara en Heller är att den faktiskt har nedsänkta panellinjer. På det stora hela är den betydligt bättre än Hellers andra 1/48-modeller från den här tiden.

Efter Super Étendard-bygget fanns en del användbara prylar till den här. Bland annat delar av cockpiten och dekalerna. Så Kinetics fina stol fick bälten av folie från en whiskyflaska. Jämfört med Kinetic finns en stor fördel: Slatsen på vingframkanterna är inte separata, utan sitter ihop med vingarna. Efter att ka kämpat mig igenom usel passform på just den detaljen på Kinetics modell, var det här i högsta grad välkommet. Modellens sämsta del är luftintagen, där den obefintliga inredningen fick döljas med hembyggda FOD-luckor.

Hellers dekaler var heller inte så lysande, milt uttryckt. Tur då att det mesta fanns på Kinetics stora och bjussiga ark:

 

På det stora hela en gammal modell med de utmaningar som följer med den. Men ändå trevlig och korrekt i det mesta, och definitivt en av Hellers bästa i den här skalan. Rekommenderas för nostalgiker som söker en utmaning som ändå kan ge ett helt okej resultat.

Saab J 29B Tunnan, Pilot Replicas 1/48 (2023)

Efter att ha njutit mig igenom Pilot Replicas SK 60 rann inspirationen till för att återvända till deras fantastiska Tunnan. Jag har byggt PR:s J 29F tidigare, och en kamouflerad Kongo-maskin kändes som ett bra komplement.



Det här är en väldigt trevlig och lättbyggd modell. Målningen var en utmaning, men en spännande sådan. Framför allt var de ljusorange strecken kluriga att få till, men tack vare många lager av tunn färg, lyckades jag hyggligt återskapa de sprayade originalen och blev nöjd till slut.



En detalj för den som bygger denna är att målningsbeskrivningen på delar av vingarna är felaktig. Så kolla referenser på nätet om du vill få det korrekt. Fly:s Tunnan i 1/32 avbildar samma förebild och har rätt mönster. Undersidan är ju metallblank, det syns tydligt att man målade så långt ner man kom åt när kärrorna stod på marken.

Dekalerna signerade Moose Republic Decals är perfekta, med FN-märket som pricken över i. Jag var lite orolig för att det vita inte skulle vara tjockt nog, men den oron visade sig vara obefogad. På bilden nedan syns den enda justeringen jag gjorde; stagen på noshjulets stänkskydd som är lite väl tjocka på modellen.

En fascinerande poäng är att jag strax efter att bygget stod klart träffade en gammal flygvapenpilot som kände Åke Christiansson, mannen som flög just denna individ. Vid samma tillställning träffade jag också en före detta Kongosoldat som mindes hur Tunnorna vid minst ett tillfälle faktiskt räddade livet på honom.

Som sagt, en trevlig och lättbyggd modell som var väldigt rolig att måla och som passade fint som ett sommarbygge.

BAe Hawk, Italeri 1/48 (2023)

Ibland hamnar jag lite oplanerat i teman. Och 2023 kom att få ett minitema i mindre jetskolflygplan, en flygplantyp som alltid intresserat mig. Jag har alltid gillat tvåsitsare, de är små och trevliga och dessutom oftast ganska enkla att bygga. Min finska Fouga Magister fick därför sällskap av sin efterträdare, BAe Hawk, i Italeris tappning.

Det här var ett rätt så enkelt bygge, rakt ur lådan. Nya stolar från Pavla lyste upp den visserligen stängda, men ändå rejält synliga cockpiten. Passformen var bra, med undantag av flapsen som jag fick kämpa en hel del med. Luftintagen hade hopplös detaljering invändigt, vilket doldes med hemgjorda FOD-luckor.

Dekalerna var en mix. Jag hade ett ark från Galdecal, men det var för den nya, gråa målningen med low-wizmärkning. Jag är mer förtjust i den gamla kamouflagemålningen med stora kokarder och rejäla siffror. Så märkningen blev en mix av Galdecals och lådans småtexter, kokarder från Kuivalainen och ett ihopplock av den individuella koden från olika brittiska ark - detta då RAF:s typsnitt användes på dessa maskiner. 

På det stora hela en bagatell, men en kul sådan som rättade in sig snyggt i vitrinen intill Alpha Jet, SK 60, Albatros och andra samtida skolflygplan.

Fouga Magister, Kinetic 1/48 x 2 (2022)

Fouga Magister är en riktig klassiker med sin V-formade stjärt. Jag byggde Hellers i 1/72 för många år sedan, men fastnade för Kinetics låda med två modeller i. Först ut blev denna maskin från vårt östra grannland.

Kinetics modeller kan ju vara lite av en tombola. De ser oftast fina ut i lådan, men passformen kan vara sådär. Även här fanns några smågrodor, men det mesta funkade helt okej utan att på något sätt vara i Tamiyaklass. 

Största utmaningen med modellen är huven (som så ofta när det gäller Kinetic). I Airfix Model World tipsar de om att värma upp huvdelarna och bredda dem något. Men jag upptäckte att problemet är att cockpit är för bred, torrpassar man utan cockpit sitter huven i stort sett klockrent. Så jag smalnade helt enkelt av cockpit, vilket var en betydligt enklare och definitivt mindre halsbrytande lösning än att sänka klarplastdelarna i kokande vatten.

Första försöket med enbart Mr Paint för att få till en metallblank känsla. Dekalerna kom från Kuivalainen, resten var i stort sett ur lådan bortsett från några små tillägg i cockpit.

Till min glädje - och viss förvåning - tog modellen hem 1/48-jet-klassen på Art in Miniature 2022. Det hade jag aldrig trott, men blev såklart positivt överraskad!

Men lådan innehöll ju ytterligare en modell. Jag började bygga dem parallellt, men det andra bygget stannade av. Men några månader senare gick även det bygget i mål: 

Här var ambitionsnivån något lägre. Huven fick bli stängd och resten byggdes rakt ut lådan med lådans dekaler. Undantaget var nosen, där jag efter att ha misslyckats att blanda till färg med rätt nyans använde Pilot Replicas dayglowdekaler till deras Tunnan. Efter en hel del trilskandes som löstes med diverse fix och trix satt de på plats.

Och här är duon tillsammans:

Dassault-Dornier Alpha Jet E, Kinetic 1/48 (2023)

Efter att ha gått i mål med Kinetics Super Étendard, tog jag mod till mig och tog tag i ett bygge som jag hade dragit igång så smått för många år sedan: Samma fabrikats Alpha Jet. En betydligt mer lättbyggd historia än storebrorsan. 

Kinetics modeller kan ju bjuda på en del ovälkomna överraskningar, inte minst vad gäller glasdelarna. Men den här gången passade det mesta riktigt fint.

Dekalerna var finfina. Och det grå en härlig utmaning att få till på ett levande sätt. 



Jag var lite fundersam till huvudställen, en rätt komplicerad konstruktion som enligt instruktionen egentligen skulle monterats tidigt i bygget (vilket jag alltid försöker undvika av lätt insedda skäl). Men efter lite pillande funkade det riktigt fint till slut.



Som så ofta på Kinetics modeller är ytdetaljeringen riktigt fin:

Extra plus att Kinetic slänger med bälten i fotoets! Guldstjärna där. Lite synd att det inte följde med några dekaler till instrumentpanelerna.

Men som sagt, en trevlig bekantskap på många sätt och helt klart den bästa Kinetic jag byggt.

Dassault Super Étendard, Kinetic 1/48 (2022)

Super Étendard är ett flygplan jag velat bygga ända sedan jag såg en i verkligheten på flygmuseet i Paris 2016. Ett häftigt flygplan, mycket mindre än man kan tro, men vackert i sin franskhet och i det grå kamouflaget som de hade under de sista åren. Modellen köptes in strax efteråt, men jag har inte riktigt vågat på mig den förrän jag till slut tog tag i den i slutet av 2022.

Kinetic gör bjussiga modeller med gott om plast i lådan och fina detaljer. Ibland har de problem med passformen, lite åt Kitty Hawk-hållet, men det har gradvis blivit bättre. Den här var ett mellanting, det mesta passade rätt bra med ett undantag: Vingarna.

Kinetic har valt att göra separata slats (vingframkanter), som dessvärre inte passar för fem öre. Inte blir det lättare av den visserligen helt naturliga, men likväl problemskapande möjligheten att ha vingspetsarna uppfällda. Jag skojar inte om jag säger att de tolv delarna som utgör båda vingarna stod för halva byggtiden.

Jag hade tänkt använda Aires cockpit. Otroligt fin när man tittar på den. Otroligt usel passform. Baljan var ungefär 0,5 cm (japp centimeter) bredare än flygkroppen! Så jag fick nöja mig med stol, instrumentbräda och delen ovanför den. Lyckligtvis är Kinetics egen cockpit riktigt fin och dessutom är allt både pyttelitet och dessutom svart, så egentligen syns inte särskilt mycket. Så lite att det var svårt att fånga på bild.

Lite vädring på det och - ovanligt för mig - även lite last under vingar och kropp. Men det gick inte att motstå den i SuE-sammanhang legendariska/ökända Exocet-roboten. Så oerhört överdimensionerad på detta lilla flygplan! På bilden syns också Kinetics för- och nackdelar tydligt: Den finfina detaljeringen i hjulhusen och luftbromsarschakten, som trots att de på originalet alltid är stängda utom just när de används måste exponeras eftersom luckorna passar så pass dåligt...



Dekalerna är ljuvliga. Utmaningen är dock att få till den ljusgrå färgen eftersom denna ska vara i samma nyans som siffrorna och texten på bakkroppen. Men med hjälp av FS-numren i målningsbeskrivningen och Mr Paints färger, löste det sig riktigt bra.

Men på det stora hela ändå ett trevligt bygge av ett - som alltid när det gäller Dassault - vackert flygplan:

Supermarine Spitfire Mk. VB, Airfix 1/48 (2023)

Förra inlägget handlade om Tamiyas otroligt lättbyggda Spitfire Mk. 1A. Lika lätt var inte resan med Airfix Spitfire VB. Lite grovare i detaljerna (men mycket bättre än "nya Airfix" förstlingar i 1/48) och något sämre passform.

Däremot är förebilden desto roligare. Den här var baserad på Malta, där några Spitfires målades om i en udda färgsättning där det gröna ersattes av en lokalt ihopmixad gråblå nyans:

Etsbälten från Eduard piggade upp en annars fint detaljerad cockpit. Dekalerna funkade alldeles utmärkt.

Som sagt, lite kämpigare resa här. Men ändå inte så mycket att bråka om. Hade jag inte byggt den direkt efter Tamiyan, hade recensionen nog blivit ännu bättre. 

För ovanlighetens skull fixade jag till en basplatta också. Lite Maltainspirerad, även om Ta'Qalibasen (där jag faktiskt varit, de har ett utmärkt litet flygmuseum där) inte alls var grus och öken, blev det ändå lite sydlig känsla.

Supermarine Spitfire Mk. 1A, Tamiya 1/48 (2023)

Det har varit dåligt med uppdateringar här på sistone. Dags att göra något åt saken och lägga ut lite byggen från 2023 och 2024! Först ut är Tamiyas Spitfire Mk. 1A. En modell som är så enkel att bygga att det nästan känns som lite fusk. Kvalitetsmässigt helt klart än av de allra bästa modeller jag någonsin byggt. Så förhoppningsvis har jag gjort den åtminstone lite rättvisa:

Det blev inte så mycket vädring den här gången. Förebilden är visserligen välkänd från ett foto som målats av på boxarten, men dess karriär blev dessvärre tämligen kort innan det sköts ner.

Det här är en otroligt bra och lättbyggd modell. Allt passar, allt finns med och allt bara funkar. Det känns nästan lite fusk att bygga något som är så enkelt att få ihop... Det tog inte många dagar att slänga ihop en modell som senare kom att ta hem sin klass på Art in Miniature senare samma år. 

Alla som känner att de tappat lite av sin modelling mojo ordineras denna omgående. Mer tacksam modell får man leta efter!

De Havilland Vampire F.50 (J 28B), Airfix 1/48 (2022)

Mina byggen stannar ofta av, och så börjar jag med något annat innan jag avslutar dem. Men under 2022 lyckades jag med den för mig ovanliga bedriften att klämma ur mig inte mindre än två byggen som gick från start till mål nästan utan uppehåll. Den ena av dem var Airfix nya De Havilland Vampire. Dock hade jag problem med kameran under bygget, så det får bli enbart bilder på det färdiga resultatet den här gången. 

Min modell led lite av den lätt vridna överdelen av kroppen som många vittnat om. Dock inte så farligt, så det hela löstes med hårda klämmor och superlim. Men i övrigt var det ett trevligt bygge av en fin modell. Märkningen är en del av mitt långtidsprojekt att bygga åtminstone så många av F 9:s maskiner som möjligt. Projektet började i 1/72 och kom halvvägs, och är nu uppflyttat en skalstorlek.



Jag lät klaffarna vara i öppet läge. Egentligen inte så mycket för att vara historiskt korrekt (vilket de uppfläkta luftbromsarna är), utan mest för att det var snygg interiör där och för att göra modellen lite mer intressant. Undersidan målades med Mr. Paint, ovansidan fick ett lager av deras aluminium, sedan blev det Gunze ovanpå det för att kunna chippa. Förebilden var rätt så muggig.

Bygget var i stort sett rakt ur lådan, rätt vingspetsar finns med trots att lådan är F.3-modellen. Störst problem var positionsljusen till de avklippta vingspetsarna som inte passade för fem öre. Märkligt nog, när passformen i övrigt var riktigt bra. Stolen fick ett stoppat ryggstöd och bälten.

Dekalerna är Moose Republics fina ark som passade utmärkt trots att det inte var anpassat för just denna modellen. Det gula fältet bakom den röda djävulen bättrades på lite i bakkanten för att få till en mer sprayad känsla.

Om du tänker bygga den här, ta i ordentligt med nosvikt. Jag proppade in så mycket jag fick plats med, men lik förbenat var det ren tur att den tippade rätt när huven kom på plats…