måndag 14 december 2015

Supermarine Spitfire F.VII, Italeri 1/72 (2015)


Ett rent avkopplingsbygge från i somras, helt utan andra ambitioner än att koppla av lite efter några rejäla detaljeringsorgier.





F.VII var en höghöjdsversion, därav de spetsiga vingarna. Tyckte även att det var lite kul med det något annorlunda målningsschemat i Medium Sea Grey och PRU Blue.



Varken detaljering eller passform var väl särskilt bra, i synnerhet inte alla de delar som behövdes för att få ihop nosen (Italeri har gjort en hel hög versioner av sin Spitfire). Men å andra sidan är det inte så mycket att bråka om på en så här liten modell. I gengäld passade den viktigaste delen på en Spitfire, nämligen vingens bakkants infästning mot kroppen.


Dekalerna var hyfsade så när som på en lite trist detalj: De var för stora! Man kan tycka att Italeri kunde bemödat sig med att testa dem på en byggd modell, men det verkar inte så. Men som sagt, ett småtrevligt mellanbygge som jag nästan glömt bort själv. Inget som jag tagit med på utställningar, men kanske får den följa med på en temaklass eller SIG någon gång.

English Electric Canberra B(I)8, Airfix 1/72 (2015)


Tillbaka till 1/72. Det här bygget var mitt bidrag till det djurtema som C4 Opens temaklass hade i år. Någon utmärkelse blev det inte, därtill var konkurrensen alltför hård. Och det djurlika var förstås den magnifika hajkäften. Få maskiner är mer lämpade för just hajkäftar än Canberror med dropphuv. Mer hajlikt än så här blir det knappast.

'

Testade att måla med Xtracrylics den här gången. Riktigt trevliga färger, synd bara att de är så svåra att få tag på. Annars hade jag nog använt dem oftare. En härligt sidenmatt yta som det egentligen var synd att man behövde lacka på.


Allt gick bra fram till upploppet. Då började strulet. Först dekalerna. Jag gjorde misstaget att använda de i lådan, de såg fina ut men var värdelösa. Silvringen var enorm och till råga på allt var det vita på rundlarna alltför klent, så färgen lyste igenom. Silvringen berodde antagligen på att de inte fäste ordentligt, enda chansen att få dit dem på ett bra sätt var att få dem på rätt plats direkt. Om man så flyttade på dem en millimeter, silvrade de direkt


Rundelproblematiken löstes genom att jag hade en uppsättning till från ett tidigare bygge. Så genom att dubblera dem, löstes det problemet. Silvringen kom jag aldrig riktigt till rätta med, även om det blev bättre efter diverse målande, vädrande och gnuggande. Dessutom visade det sig att jag hade underskattat hur mycket vikt som behövdes i nosen (det är inte överdrivet mycket plats där), så den tippade över. Till sist tvingades jag trycka in hagel i nosschaktet. Visst, det finns ett stöd som man kan ställa i aktern (Canberrorna hade tailsitterproblem även i verkligheten), men det blev så fult. Så av två onda alternativ var detta det bästa.


Paneldikena kom jag däremot hyfsat till rätta med. Det visade sig att kanterna var något rundade, dvs de var bredast längst upp. Så genom att slipa ner hela kroppen, fick jag också ner bredden på panellinjerna. Även om de fortfarande är lite breda, är det betydligt bättre än tidigare.


Förebilden var baserad i Tyskland på sextiotalet. En riktig Kalla Kriget-klassiker!