fredag 19 december 2014

Suchoj Su-22M-3, Eduard/KP 1/48 (2014)

Eduard gav häromåret ut KP:s Su-17/22 med lite extra detaljering. Jag fick syn på ett underbart bygge av denna på 08 Open 2013 och var såld! En sådan måste jag ha! Lyckligtvis hade Alfa Hobby en i sin monter och bara några dagar efter utställningen var bygget igång. Ett snabbygge var det tänkt. Och 18 månader senare var allt klart...

För det är mycket man kan säga om den här modellen, men lättbyggd är den inte. Fast trevlig ändå på något sätt. Plasten är rätt tjock och panellinjerna lite väl breda. Men samtidigt gör det inte så mycket. Su-22:an är en rätt brutal och grovt tillyxad maskin, så på något sätt skapar detta en bra bild av originalet. 

Eduards resin och ets hjälper främst cockpit som pimpas upp riktigt bra, bland annat en resinstol. Det som saknas är en bra gestaltning av solskyddet innanför huven, men denna fixades med lite ståltråd och aluminiumfolie. Slutresultatet blev en riktigt välmatad cockpit.




























Andra detaljer som lades till av mig är positionsljus, upphöjningar under landningsljusen (i nosen) och ett öppnat övre luftintag i nosen - vilket också innebar att plasten behövde tunnas ut rejält här. Allt hade varit betydligt enklare om jag satt dit luckan innan jag limmade ihop kroppshalvorna. Lite fingerfärdighet och mycket tur räddade det hela.


En detalj i bygget som kan vara bra för den som tänker ge sig på denna, är att sätta dit vingarnas ovansidor mot kroppen först, och sedan sätta dit undersidorna. Detta gör att man undviker en enorm skarv som är ordentligt svår att dölja. Skarven finns förstås kvar även om man gör så här, men hamnar då på undersidan, betydligt mer dold.

Hjulhusen fick lite extra kablage och slangar. Det behövs, de är väldigt synliga.




Jag valde att avbilda en ungersk Su-22M-3, så som de såg ut i mitten på 90-talet, strax innan de togs ur tjänst. Ersättare, dock något senare, blev för övrigt svenska Gripen.

Som så ofta när det gäller mig, var detta främst ett målnings- och vädringsprojekt. Allt grundmålades med Tamiya aluminium på sprayburk. Sedan sprayades kamouflaget för hand med airbrush, dvs utan maskering, flera lager i lite varierande nyanser. Därefter slipades försiktigt med fint våtslippapper i styrkorna 1200-2000. Efter en hel del jobb fick jag fram en rätt realistisk effekt. Allt avslutades med lite extra målande i mörkt.










































Allt avslutades med en hel del chippning av färg och diverse nedsmutsning. Dekalerna var en blandning av Eduards fina ark som följde med lådan och dekaler från arkivet, framför allt från Academys MiG-21 som hade både rätt nationalitetsmärken och siffror.




På det stora hela allt annat än ett enkelt bygge, men ändå värt det. På något sätt får man sympati med modellen och börjar till slut gilla den. Kanske ett utslag av Stockholmssyndrom... Men jag var mycket nöjd med resultatet som även belönades med ett guld på C4 Open i Malmö och ett silver på Art In Miniature i Göteborg hösten 2014.






fredag 31 oktober 2014

BAe Nimrod MR2P, Airfix 1/72 (2014)


Vissa modeller innebär mer kamp än andra. Det här är en sådan. Jag tror att det var 2010 eller 2011 som Airfix sålde ut ett antal Nimrod via den egna hemsidan. Priset låg på runt 15 pund, löjligt billigt. Jag hade egentligen inte funderat så mycket på den tidigare, men greps av akut byggsug och slog till direkt.

Kom igång direkt,  men dessvärre lever modellen inte upp till förväntningarna. Jag kom rätt långt, men när det mesta var monterat och klart, sinande orken och den blev liggandes tills i somras. Då tog jag mig i kragen och avslutade den.


Det gnälls en hel del på den här modellen och delvis är det motiverat. Men problemen handlade också om storleken. Det är ovant att hantera en sådan här bjässe, till exempel bröt jag av tankproben ovandför nosen sex (!) gånger. Tre av dem efter att allt var målat, så det var bara att limma fast, spackla, slipa och måla. Igen. Igen. Och igen.


 Vad är då problemet? Först och främst känns modellen inte färdig. Lite som om Airfix nästan var klara med den, men slängde ut den ändå. Panellinjer saknas, en hel del detaljer likaså, det är missar i instruktionerna och så vidare. På det stora hela känns modellen som en uppskalad 1/144. Förutom det finns en hel del rena felaktigheter som niträknaren bör korrigera. Eftersom jag inte riktigt hör till den kategorin, är jag nöjd med att det ser ut som en Nimrod. För så illa är det inte, helheten är ändå rätt okej.

Andra utmaningar är den här inte helt enkla maskeringen i luftintagen...

Värst var ändå dekalerna. Inte nog med att de silvrade och var dåligt tryckta. Dessutom satt en tunn hinna dekalfilm över hela arket, som gjorde att varenda liten dekal behövde klippas ut efter konturerna. Lyckligtvis fanns ett Xtradecal-ark för de större dekalerna, men alla stenciler fick tas från lådans ark.

Men nog med gnäll nu. När allt är klart blir det en riktigt härligt maffig modell av ett underbart flygplan. Lite knepigt att få in i vitrinen, bara.


Mina tillägg har främst handlat om modifiering av frontrutan, där den framträdande ramen saknas i modellen. Jag har även lagt till en hel rad antenner och en del smådetaljer på kroppen.



Ett tips till dig som bygger den här: Enligt instruktionen saknas reflektorn i strålkastaren på höger vinge (för övrigt lär det vara världens starkaste strålkastare). Men delen finns med, den finns på spruen med klara delar.
















Till sist en storleksjämförelse med två andra britter, Canberra och Harrier. Och Canberran är ju inget litet flygplan.















Ett stundtals kämpigt bygge, men resultatet var värt allt slit. Förutom att jag själv var nöjd, tog modellen guld i klass jetflyg 1/72 vid 2014 års Art in Miniature i Göteborg, guld på 08 Open i Stockholm 2015 och en förstaplats på Grevens Glue Galore i Borensberg 2017. Storleken har betydelse!

tisdag 28 oktober 2014

McDonnell Douglas DC-9-21, SAS, Revell 1/120 (2014)



Som en del kanske vet, lider jag av svårartade nostalgisyndrom när det gäller modellbygge. Här är ett praktexempel! Som sex-sjuåring bodde vi inte långt från Torslanda och jag tvingade emellanåt mina föräldrar att åka dit för att titta på allehanda trafikflyg. Någon gång flög jag också själv, bland annat en tur till Köpenhamn tillsammans med min pappa, hösten 1975. Maskinen vi flög i var då just denna, SE-DBR, Skate Viking.



Men nostalgin tar inte slut där. DC-9:an blev förstås en favorit och på Bra Stormarknad på Backaplan inhandlades i mitten på sjuttiotalet Revells DC-9-21 med SAS dekaler i den något ovanliga skalan 1/120. Resultatet blev väl sådär, det var inte så lätt när man var sju år, men det var ändå stort att ha en egen liten DC-9. Många år senare hittade jag en annan utgåva av samma modell och i höstas upptäckte jag att dekaltillverkaren Lima November tagit fram dekaler för just denna! Så det var bara att sätta igång! 

Modellen kom redan 1966 och har åldrats förhållandevis väl. Formerna är vad jag kan se i stort sett korrekta och passformen helt okej. Fönstren är försänkta, vilket ger en snygg effekt även om det väl inte är helt skalenligt.Den gamla SAS-dekoren med vikingaskeppet är för övrigt oslagbar vad gäller trafikflyg. Här kan man verkligen tala om att det var bättre förr.

Men hur kunde jag minnas att det var exakt SE-DBR vi flög med? Jo, bland mina gamla teckningar hittade jag denna som visar när vi stiger på maskinen - vilket helt korrekt skedde via den bakre ingången, det finns ett foto på mig när jag står i trappan. Jag är den lille killen på bilden och min pappa går framför i brun skinnjacka. Redan då hade jag sinne för detaljer, som synes har jag både prickat in rätt registrering och rätt namn på nosen.


De Havilland Vampire FB.50, J 28B, Special Hobby 1/72 (2014)


















Vi som gillar flygmaskiner med två bommar har länge varit svältfödda. Men på sistone har det börjat röra på sig, med fina modeller som Airfix Sea Vixen i 1/48. Dessvärre verkar det ha gått troll i de övriga försöken, Cyber-Hobbys Venomer har klara brister, liksom Trumpeters Vampire i 1/48. Inte heller denna är fri från fläckar, men på det stora hela är det en mycket trevlig liten modell.



Om vi börjar med det negativa, handlar det framför allt om luftintagen. De är för små och mår bra av att karvas ut lite, även om det inte riktigt räcker fullt ut. Stabilisatorn har dessutom för stor korda, vilket är lätt att åtgärda - om man upptäcker det i tid. Vilket jag inte gjorde... Båda dessa problem är justerade i SH;s nya utgåva av Vampire FB.3, vilken är en bättre utgångspunkt för en J 28 om man kan fixa dekalerna själv - vilket inte är svårt eftersom det finns ett förnämligt ark från RBD Decals.

Men nog klagat. I övrigt är det en finfin liten modell som glider ihop utan problem. Passformen är utmärkt, detaljeringen likaså. Visserligen är panellinjerna som alltid när det gäller Vampiremodeller, överdrivna (i verkligheten fanns nästan inga panelskarvar alls), men det kan man leva med.

Dekalerna är tunna och fina, men kronmärkena mår bra av att bytas ut. Jag bytte även ut 11:an och emblemet på nosen, men det är lite överkurs. 















Allt avslutades med lite försiktig vädring med oljefärg på undersidan, lite torrpastell och lite simulation av avskavd färg med hjälp av en Derwent-silverpenna. Ett snabbt och förhållandevis smärtfritt bygge som hade blivit ännu mer smärtfritt om jag kommit ihåg att lägga tyngd i nosen... Jag upptäckte det i tid och lyckades skära bort nosluckan i tid. När allt var klart visade det sig att tyngden inte räckte till, men jag räddades av gongongen genom att det räckte med en liten bit extra tyngd som petades in under stolen.















Förebilden är lite kul, F 11 var spaningsflottilj, men flög några J 28B för att minska uttaget av flygtid på sina S 29C. Därmed var J 28 det enda jaktflygplanet i flottiljens historia.

tisdag 5 augusti 2014

Supermarine Spitfire Mk. XII, Airfix 1/48


Efter MiG-27-träningen i vädring, ville jag fortsätta att testa lite nytt. Jag hade läst om hårspraymetoden att skapa känslan av avskavd färg, och även sett imponerande resultat. Detta måste testas! Som lämpligt försöksobjekt utsågs Airfix fina Spitfire XII i 1/48.


Kortfattat går metoden ut på att modellen grundmålas i aluminium, varefter allt sprayas med ett par lager hårspray. Därefter målas allt som vanligt. När målningen är klar används vatten och en tunn pensel för att lösa upp kamouflaget och få fram den underliggande färgen. Metoden funkade bra och resultatet blev över förväntan!


Ambitionen var att efterlikna en av de Spitfire XII som sattes in i strider 1943. Just Mk. XII är ju inte en av de mest kända Spitfireversionerna, den var en mellanmodell där den nya Griffonmotorn användes för första gången, kombinerad med klippta vingar för bättre lågflygningsegenskaper.


Prio var målning. Interiören blev därför rakt ur lådan - vilket inte är det sämsta, detta är en riktigt fin modell. Jag kompletterade enbart med bälten, samt lite ofrivilligt även ett nytt sikte eftersom det andra flög all världens väg under bygget... 


Modellen är som sagt riktigt fin. Det behövdes i stort sett inget spackel alls. Även dekalerna är i toppklass, vältryckta och passar utmärkt. 



Bygget var dessutom en liten uppmjukning inför ett kommande bygge av Eduards utsökta Spitfire Mk. IX. Och snart även Airfix nya Mk. Vb. För att inte tala om en S 31 Spitfire i 1/48... Många Spitfires blir det!