En resa till London och besök på RAF Museum i månadsskiftet maj-juni väckte inspiration så att det räckte och blev över. Med i packningen hem fanns en Tornado och Hasegawas lilla Harrier. Den senare kändes som ett enkelt, okomplicerat sommarbygge och hamnade på byggbordet direkt när vi kom hem. Några veckor senare var den klar, lagom till Grevens Glue Galore, en underbar modellfest i lilla Borensberg.
Vid närmare efterforskning visade sig modellen vara från 1986. Helt fantastiskt i så fall, ytdetaljeringen känns 2010-tal, smäckra, tunna panellinjer. Passformen var också helt OK, även om lösningen med separata vingar istället för - som på de flesta andra Harriermodeller, ett sjok där vingarna hänger samman med panelen på ryggen - inte är den bästa. Det är svårt att få rätt vinkel på vingarna, vilket ju är viktigt för att både huvudställ och stödhjulen i vingspetsarna ska nå marken.
Cockpit var kanske i enklaste laget. Stolen fick duga, men ett tomt parti som bildas mellan "baljan" och kroppen, bakom stolen, behövde täckas. En annan detalj som även förekommer på andra Harriers och som är lite irriterande, är att huven är öppen i bakkant, vid "gluggarna". Ett rejält pillande med tunn plasticard löste detta. Mitt sista gnäll gäller raden med små luftintag utanför det stora luftintaget som ju ofta var öppen, men som här är helt massiv.
Men med detta sagt är detta en mycket trevlig modell, dessutom med sedvanlig hög Hasegawaklass på dekalerna.
Brittiska kärror var ofta kamouflerade öven på undersidan. En liten bonus för den som älskar att maskera...
Allt är målat med Gunze 330 green och 331 dark sea grey och - som vanligt - lackat med Oceanlack.
Sammanfattningsvis en trevlig byggupplevelse som gav mersmak. Och på Grevens Glue Galore inhandlades därför systermodellen Sea Harrier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar