Canadair CF-104D Starfighter, Hasegawa 1/48

Den som har lite koll på mitt byggande vet att jag är svag för det väderbitna. Och är man som jag och en gång har fått syn på en dansk Starfighter, ja, då är man förlorad. Måste bara bygga!

Ja, sedan ska det ju bli av också... Men här är den äntligen. Ett av de roligaste målningsjobben någonsin!

Modellen är Hasegawas finfina TF-104G. Den finns visserligen i en utgåva med danska dekaler, men den är utgången sedan ett par år. Så jag fick köpa den tysk/italienska och komplettera med dekaler från Stoppel i Köpenhamn. De är snygga och funkar riktigt bra, men är inte helt hundra i trycket. Men de fick duga.

Cockpiten blev rakt ur lådan plus bälten. Vilket inte är det sämsta, här finns gott om detaljer att gotta sig i. Tur det, för även om huven skulle vara stängd, är det mycket som syns genom de stora glasytorna.

Och så var det målningen då... Allt grundmålades med gult, för att det gula skulle kunna lysa igenom den slitna färgen, precis som på originalet. Så värst svårt var det egentligen inte, svårast var nästan att inte ta i ordentligt. 

Dekalerna tonades ner något med rejält utspädd ljusgrå. De tunna och fina huvarna doppades förstås i Johnsons Pledge, och blev rejält genomskinliga.

De danska tvåsitsarna var för det mesta kanadensiskbyggda CF-104D. Skillnaderna mot TF-104G är små, några bulor (radarvarnare?) vid utblåset och diverse antenner. Egentligen även hjul och luckor, men dessa byttes ut mot samma modell som de amerikanska, dvs sådana som fanns med i lådan. Tur för oss modellbyggare att de gjorde så...

En annan detalj var de små positionsljusen på bakkroppen som var annorlunda mot de amerikanska, infällda, ljusen.

Modellen är briljant, fin detaljering och utmärkt passform. Egentligen inga svårigheter alls, så den rekommenderas varmt.

Tja, så mycket mer finns väl inte att säga. Förutom att jag gärna bygger fler slitna danskar. Draken, förstås. Men även F-100, vore något det!

General Dynamics F-111A, Monogram 1/48

I samband med 2014 års utställning 08 Open i Stockholm, initierades en utmaning på temat "Pojkdrömmar - Monogram". Många av oss byggare minns ju Monograms modeller som på sin tid var creme de la creme hos hobbyhandlarna. Med tiden blev amerikanerna duktigt omkörda av andra tillverkare, men nostalgin finns kvar. Själv hade jag en F-111A liggandes, en modell som faktiskt var mitt sista inköp i förra byggsvängen, 1983, innan tjejer, musik och annat tjafs tog över.

Modellen har sedan dess blivit liggande på vindar, i källare, i garderober och skåp. Även sedan byggandet kom igång för några år sedan, kändes det som om den skulle bli liggandes. Men så kom utmaningen! Och med den också välbehövlig inspiration.

Självklart ville jag bygga den med svängbara vingar, vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Inte beroende på den smarta konstruktionen, utan på målningen. Färg och lack ville hemskt gärna skrapas bort när vingarna rördes. Men det löste sig till slut, efter X antal bättringsmålningar och justeringar.

I övrigt var det inga konstigheter. Modellen är minst sagt grovt tillyxad, från början är det inte ens en Monogram, utan en Aurora anno sent sextiotal, som Monogram friskade upp med en ny sprue.

Jag valde att rista nya panellinjer. I övrigt är bygget rakt ur lådan. Målningen är med Gunze och Tamiyafärger.

Åsså var det vingmekanismen då: Notera hur elegant det dyker upp en täcklucka när vingarna är i helt utfällt läge!

 

I övrigt är det inte så mycket att säga om bygget. En hel del spackel blev det på vissa ställen, men på det stora hela gick det mesta bra. Jag valde att bygga den rakt ur lådan, att börja detaljera är ett sisyfosarbete, och då är det bättre att köpa Academys. Poängen här var dessutom en annan än att skapa en exakt modell av förebilden.

Som en hommage till mig själv som sextonårig köpare av modellen, valde jag att göra den rätt ren. Det var precis så här jag drömde om att bygga då, men bygg- och målningsteknik och verktyg satte stopp.

Hursomhelst, ett kul bygge var det. Och vingarna gjorde dessutom att den nästan en halvmeter långa maskinen blev förhållandevis lättpackad!

...fast frågan är vad jag ska göra av den nu. Den är som sagt STOR! 

Westland Lynx Mk. 90B, Airfix 1/48

Brukar ibland påstå att jag bygger en hel del helikoptrar. Lögn och förbannad dikt är det, rätt ska vara att jag gillar helikoptrar, köper en del modeller föreställande sådana, men att jag alltför sällan får tummen ur och bygger dem. Bättring utlovas. På stört, faktiskt. Denna godbit från Airfix har legat högt på min önskelista ända sedan den släpptes.

Lite byggbilder först: Man får ju lite extra bonus när man bygger helikoptrar. Det är inte bara kontoret som ska inredas, man får ett helt vardagsrum på köpet!

Eftersom jag byggde den danska versionen behövde en del justeringar göras. Bland annat scratchbyggdes ramen under bakstolen. En del andra smådetaljer lades till, men så mycket behövdes egentligen inte. Detta är en fantastisk modell. Det enda som är lite synd är att instrumentpanelen är i dekalform.

Rotorbladens framkanter avviker i färg från resten av bladen. Formen på dem är lite knepig, men Airfix har skickat med dekaler för att underlätta. Tyvärr är de i helt fel färg, de ska vara lite gråmetallaktiga, men av någon anledning är de gula. Däremot funkade de bra som underlag för att skära ut masker.

Ett annat av modellens få tillkortakommanden är skydden för luftintagen. De är en slags nät, lite som fågelburar, nästan. Det här är ju ett ganska vanligt problem med helikoptermodeller och Airfix har i likhet med många andra tillverkare valt att göra dem i genomskinlig plast.

Ingen aftermarkettillverkare har lyckats lösa problemet så som byggare ställs man inför valet att antingen försöka scratchbygga dem, eller att avbilda maskinen med det plastskydd som sätts dit med tryckknappar(!) när kärran står parkerad. (Ja, man kan förstås använda originaldelen rakt av, men det känns inte särskilt lockande.) Eftersom jag dels är en rätt lat byggare och dels då detta är i stort sett ett OOB-bygge, valde jag välja alternativ 2. Lite frystejp applicerades på "näten" och utblåsen...

...och resultatet blev faktiskt rätt bra. Lade till ett par remove-before flight-vimplar och på köpet fick modellen några färgklickar i det i övrigt rätt enahanda färgschemat.

Gillar de utåtriktade hjulen. Trodde att jag såg fel först, men de ska vara så. Antar att det är för att kärran inte ska blåsa bort när den är parkerad...

Sammanfattningsvis är det en mycket trevlig modell, riktigt kul att bygga. Passformen är för det mesta en njutning, liksom detaljeringen. På några ställen har Airfix gjort det lite enkelt för sig, men det kompenserar de mer än väl på annat håll.

Lade till lite extra detaljer på bland annat vindrutetorkarna och på några andra ställen. Takfönstren i cockpit målades i transparent blått genom att blanda lite Gunze blå med massor av fönsterputs.

Målningen av själva kroppen var ju inte direkt överkomplicerad, men det kompenserades väl av maskeringsorgien på rotorerna. Till bakrotorn följde med dekaler, men jag var tveksam till hur det skulle bli, och målade istället.

Antenner och spröt finns det gott om. Det gäller att se sig för när man lyfter modellen...

Och som sagt, detaljer finns det en del. Airfix har verkligen inte sparat på krutet.

Ni som känner mitt byggande vet ju att det normala för mig är matt, väderbitet och skitigt. Så att försöka få till blankt, välskött och rent blev en ordentlig utmaning. Det blå är Gunzes vanliga blanka blå, som sedan kompletterats med ett antal lager Johnsons tills jag var nöjd.

Sammanfattningsvis som sagt en oerhört fin modell. Gott om detaljer, finfin passform och ett utsökt dekalark (bortsett från emblemet som egentligen är felaktigt, men det fick vara den här gången). Lite nostalgi var det också eftersom min andra modell någonsin också var en blå Lynx. Fast den gången var det Matchbox - omålad. No painting necessary, liksom.

Saab S 32C Lansen, Heller 1/72

Ibland blir massor av fel till slut rätt. Så var det med det här bygget. Utdraget i tid och förföljt av allehanda jävelskap, mynnade det ut i en av de bästa modeller jag någonsin byggt. Ibland får man helt klart slita för att nå resultat... Allt började för ett par år sedan då jag ambitiöst nog drog igång ett dubbelbygge av Hellers Lansen. En S 32 och en A 32 där tanken var att lägga lite mer krut på spanaren medan attacken skulle "bygga sig självt" om jag tog den samtidigt. Ja, eller hur!

 Nåväl. Ambitionen var hög och kärran skulle pumpas full med alla aftermarketdelar som fanns. Maestros tre fotoets för cockpit, diverse andra detaljer, luftbromsar och stege, deras vacumhuv samt deras resintank. Plus RBD Decals dekalark. Nu jäklar! Allt drog igång och nya panellinjer ristades och ett helt nytt hjulhus scratchades i plasticard

Men sedan orkade jag inte fullfölja och kärran blev liggandes ett par år. Men i somras träffade jag en bekant som försåg mig med inspirerande referensbilder, och då tog jag mig äntligen i kragen. I höstas, lagom till C4 Open fick jag den äntligen klar. Prisa fotografer och utställningar! Utan dem skulle man aldrig få något klart.

Mycket strul var det under resans lopp. Allt avslutades med att det visade sig att jag hade glömt lägga tyngd i nosen. Allt löstes med en snabbt ihopsnickrad bottenplatta som fixades till kvällen innan C4...

Nog gnällt nu. Allt målades med Gunze, och en hel del chippning gjordes där den underliggande primern, Tamiyas aluminium på kanna, togs fram. Därefter vädrades allt med torrpastell för att få fram den typiska Lansen-skabbigheten från sent sjuttiotal.

Luftbromsarna är förstås utfällda på klassiskt Lansenmanér. Till slut blev jag ändå som sagt väldigt nöjd med maskinen och till min stora glädje blev den klassegrare i Flyg 1/72 på Modellexpo 08 Open 2014. Dessutom fick jag med mig ett brons i klassen för utökad bedömning på C4 Open ett halvår tidigare.

Aleksejev A-90 Orljonok, Revell 1/144

Vad är nu detta? Jo, en skapelse som nog bara kunde sett dagens ljus i Sovjetunionen. Farkosten kallas "Ekranoplan" och var en serie lågflygande jättar som utvecklades vid Kaspiska Havet under kalla kriget. Vissa av dem var enorma, som den över 90 meter långa KM, i väst känd som "Kaspiska sjömonstret". A-90 var en utveckling av denna konstruktion och även den mest framgångsrika. Vilket inte säger så mycket eftersom de flesta övriga endast byggdes i ett exemplar. Maskinen flög endast några meter över vattenytan och kunde på så vis "rida" på den luftkudde som bildades mellan vattnet och ekranoplanet, se bild nedan. Efter kalla krigets slut lades fortsatte projektet några år innan det lades ner på grund av brist på pengar.

Revells modell (även utgiven av Zvezda) är inte särskilt komplicerad. Såvida man inte ger sig på att korrigera alla de små felaktigheter som finns, vill säga. Det gjorde inte jag, utan detta fick bli ett litet "avkopplingsbygge" och främst ett målningsprojekt.
 

Som sådant var det riktigt kul. Många möjligheter att gå loss med färgsprutan...

Jag valde att avbilda en av de sista flygande A-90, med rysk (alltså inte sovjetisk) märkning.

Den som vill fördjupa sig mer i ekranoplanens märkliga historia, rekommenderas detta klipp: http://www.youtube.com/watch?v=bbecl88NsEQ 

Saab J 29B Tunnan, Tarangus 1/72 (2013)

Svenska Tarangus andra helt nya modell efter de båda Lansenversionerna är Tunnan i 1/72. Till skillnad från de gamla Heller- och Matchboxmodellerna har man valt A/B-versionen. I mina ögon ett lite märkligt val, en ordentlig F hade jag nog gissat på eftersom den även hade  gått att bygga österrikisk. Men å andra sidan kanske Tarangus har bedömt att det finns ett stort intresse för FN-Tunnorna.

Nåväl. En fin modell är det i alla fall. Riktigt fin. Bygget innebar inga större utmaningar, utan det mesta föll ihop av sig självt.

Några trixigheter finns ju alltid, så även här. Hjulhusen, riktigt fina för övrigt, är i resin och måste limmas på exakt rätt plats. Några tydliga markeringar eller styrtappar finns inte i plasten, så det gäller att ha tungan rätt i mun. Annars kommer hela modellen att luta när ställ och hjul är monterade. Tro mig...

I övrigt är det mesta positivt. Riktigt bra passform, även på svåra ställen som nosringen. Fina resindetaljer (även om stolen kunde varit lite mer detaljerad) och högklassig ytdetaljering med smäckra panellinjer. Det enda som saknas är några småsaker, som stag på noshjulet och skyddspansarplåten bakom stolen. Allt lätt ordnat.

Det bästa har jag sparat till sist: Dekalerna. De är hur bra som helst både vad gäller detaljer, färger och hur de beter sig vid montering. Bara de motiverar modellens relativt höga pris (ca 275:-). Aftermarketdekaler är fullständigt överflödiga såvida man inte prompt vill bygga en annan individ. Mitt val föll på F 13-kärran med lite slitna övningsmarkeringar i svart.

Det vore trevligt med en spaningsversion också. Fast å andra sidan borde det inte vara omöjligt att peta dit Hellers spaningsnos. Modellerna är i stort sett identiska vad gäller mått.

Bra jobbat, Tarangus! Nu ser vi fram emot er Viggen! Modellen tog hem ett särskilt hedersomnämnande i klassen Flyg 1/72 på Modellexpo 08 Open 2014.