Concorde, Airfix 1/72 (2021)

Jag gillar utmaningar. Detta kombinerat med en viss fascination för gamla modeller och det faktum att jag tycker att Concorde är ett av det vackraste flygplan som byggts, gör att Airfix/Hellers bjässemodell var ett måste. Att köpa i alla fall. Rapporterna från diverse byggbord gjorde att entusiasmen inför att faktiskt bygga den var något mer begränsad. Men i början av 2020 drog jag i alla fall gång. Hur svårt kunde det egentligen vara?

Cockpit fick bli rakt ur lådan. De minimala fönstren gör inredningen nästan överflödig. So far so good. Men snart började den första utmaningen. Det skulle komma att bli fler. Airfix/Heller har valt att göra nosen fällbar. En kul idé, men taffligt genomförd, mekanismen är så bräcklig att det sannolikt skulle rasa ihop efter en fällning. Jag valde därför att limma fast nosen i uppfällt läge. Det medförde att ett golv under framrutan fick scratchas. Passade på att lägga till lite detaljer i sporrställets hjulhus samtidigt.

Nos och frontparti torrpassade. Efter en hel del trimning och finslipning verkar det mesta passa något över förväntan.

Sedan var det dags för den i alla bemärkelser stora utmaningen: Att få ihop kropp, bakparti och vingar. Och med superlim, etylacetat, grovslipning, fintrimning, tålamod och en hel del både ytterligare milt, kompletterat med mer hårdhänt, våld gick allt faktiskt ihop till slut. Och jösses, vilken best detta är!

Men glipor finns det gott om. Som här mellan kropp och vinge. Just denna glipa löstes med superlim och milt våld.

Motorernas ovandel ska vara i nivå med vingen. Det är de inte. Notera även den eminenta vinkeln på rodret intill som dock var enkelt att justera. 

Motorerna var värre. Men med lite fusk, mer spackel och slipning gick det att få till.

Undersidan av rodren tog förresten begreppet "utskjutningsmärken" till en helt ny nivå. Trumpeter är gröna av avund.

Till slut fick jag i alla fall ihop den. Men tröttnade. Ett och ett halvt år senare hade den legat i vägen tillräckligt i hobbyrummet, så jag bestämde mig för att bita ihop och göra klart den. Lite bonus på allt slit var målningen, som inte innebar några större problem bortsett från den enorma storleken. Allt grundmålades med Tamiyas vita primer, följt av oräkneliga lager av Mr. Paints vita. 

Sedan var det dags för nästa utmaning: Dekalerna. Jag valde det nyaste alternativet, mest för att den äldsta varianten hade inneburit en massa maskering och målning av dekorlinjen runt fönstren och flaggan på fenan (som i och för sig finns med som dekal, men som sannolikt är hopplös att få dit med tanke på rodergångjärnen, eller var det nu är). Och åttiotalsalternativet hade fel typsnitt på British Airways-texten.

Dekalerna i sig funkade bra, de var vältryckta och fina i färgerna. Problemet är att de verkar vara designade för en annan (icke existerande) modell av Concorde i 1/72. De dekaler som ska sitta på luckor stämmer inte alls, även en av dörrarna har en helt annan storlek på modellen än vad dekalen till den har. Det sistnämna gick att fixa till medan det förstnämnda fick bli som det blev. 

Nästa steg var wash. Vingarna är fyllda av luckor och annat, och en hel del panellinjer. Ett tag funderade jag på att strunta i washen, men då blev känslan lite för leksaksaktig. Efter ett antal misslyckade försök att få washen att stanna i de breda och grunda panellinjerna gav jag upp och använde en blyertspenna istället. Resultatet blev faktiskt överraskande bra!

Därefter lackades allt med Johnsons Pledge och kupéfönstren (som inte finns med i lådan) fixades till med vitlim.

Sedan var det dags för landställen. Gummidäck är omtvistat, själv är jag delad. De är hopplösa att arbeta med, men det är rätt okej att slippa målningen. Dessutom ger de ett realistiskt intryck och sist - men absolut inte minst i det här fallet - gör de att modellen står stadigt när den väl är klar. 

En jämförelse med Airfix gamla Spitfire Mk. 1A för att förstå hur STOR den här är!

Men till slut blev den i alla fall klar!

Utan att ta till överord, är detta nog min en av mina absolut största prestationer som modellbyggare. En så totalt bedrövlig modell har sällan skådats, därtill i detta enorma format. Ett och ett halvt års paus var nästan en förutsättning för att orka ta sig igenom den. 

Men trots alla brister och fel hos modellen och mina genvägar för att komma till rätta med dem, är jag grymt nöjd med att jag faktiskt gick iland med det hela. Dels är jag  lite imponerad av mig själv, men framför allt för att det är så jäkla häftigt att ha en Concorde i 1/72. 

När jag är klar med modeller, brukar jag mest se småfel de första dagarna. Sedan vänjer jag mig och kan uppskatta dem. Den här har hur många fel som helst, och ändå har jag svårt att se mig mätt på den! För den är riktigt maffig där den står i hyllan. 86,5 centimeter lång närmare bestämt gör det den till den längsta modell jag någonsin byggt.

Men skulle jag bygga en till? Aldrig i livet! :D 

Mikojan MiG-29A, Academy 1/48 (2021)

 

Okej. Skolläraren i mig kan inte låta bli att börja med en kort lektion: Mikojan? Inte Mikojan-Gurevitj? Och heter det inte Mikoyan-Gurevich, förresten? Nix. Från och med MiG-29 skippades Gurevitj-namnet. MiG däremot var ett alltför inarbetat varumärke för att det inte skulle behållas. Dessutom är ju Mi redan upptaget. Och Mikoyan-Gurevich är engelsk transkribering. På svenska blir det Mikojan och Gurevitj. Precis som det heter Suchoj och inte Sukhoi på svenska.

Nåväl. Nu var det visst modellbygge det här handlade om. Så över till modellen. MiG-29 är egentligen lite för modern för min smak, men jag hittade Academys gamla modell rätt billigt och slog till. Självklart finns bättre alternativ på marknaden, men med en resinnos från Quickboost är den good enough för mig.

Bygget rullade på så snabbt, så jag inte hann fota förrän en bit in i målandet. Ryktet talade om dålig passform, jag kan konstatera att jag varit med om betydligt värre. Visst, inte är det en Tamiya, men definitivt ljusår bättre än den Airfix-Concorde jag byggde ungefär samtidigt.

Jag målade allt med Mr. Paint...

...utom nosen som först målades mörkgrå med Mr. Paint, och som sedan fick ett lager hårspray och en dusch med Gunze. Därefter pillades delar av färgen bort, så som det såg ut på originalet. Originalet som för övrigt blev tyskt. MiG-29 var ju det enda stridsflygplan från det forna DDR som togs över av Luftwaffe efter den tyska återföreningen.

Dekalerna kom från Revells Eurofighter, på det arket fanns i princip allt som behövdes. Och så var den klar:

Tanken var inte att det här skulle vara mer än ett mellanbygge, men jag blev riktigt nöjd med finishen. Så med facit i hand, kanske jag skulle satsat på en bättre modell trots allt, typ GWH:s MiG-29. Men den här duger gott.

Som synes fick huven förbli stängd. Academys cockpit är minst sagt spartan, en stol från Quickboost löste det värsta av det som ändå syns. Dock medförde det ett annat problem, då huvens passform var allt annat än bra. Så den som bygger den här rekommenderas snarare en resincockpit och öppen huv. Det löser problemet på ett betydligt mer smärtfritt sätt.

Som sagt, lite i modernaste laget för mig. Men en cool fågel ändå!

Saab J 29F Tunnan, Pilot Replicas 1/48 (2018)

Jag har varit usel på sistone vad gäller att uppdatera vad som skett på byggbordet. Inte ett enda av mina 20 byggen från 2021 har kommit med... Nåja, skärpning är på väg. Börjar uppsamlingsheatet med en goding från 2018 som jag inte fotat ordentligt förrän nu; Pilot Replicas underbara J 29 Tunnan.

Det blir inte så många byggbilder den här gången - bland annat på grund av modellens lättbyggdhet. Den ramlade nästan ihop av sig självt! Men här kommer en titt in i cockpit:

...och här en bild från målningsprocessen. Först lite pre-shade, följt av Vallejos metallfärger i olika varianter.

Dekalerna i lådan är jättefina, men jag valde ändå Moose Republics ark. Främst eftersom jag är en F 9-fantast och den här är ett led i mitt mångåriga projekt att bygga alla deras huvudtyper i 1/48. Det går väl sådär hittills, men fler ligger i pipelinen.

Egentligen finns inte så mycket mer att säga om den här än att man gärna vill bygga en till! En väldans trevlig modell är det i alla fall!

Passformen är fantastisk. Den enda utmaningen är "käken", dvs partiet på undersidan strax bakom luftintaget. Extra bonus för att luftbromsarna är separata. Ofta är lösa luftbromsar ett otyg, men just när det gäller Tunnan är det helt rätt att kunna ha dem utfällda när maskinen avbildas i parkerat läge.

That's it. Ett hedersomnämnande på AIM i Göteborg 2018 blev det, trevligt nog! Och vi avslutar med den klassiska Tunnan-profilen:

Saab JAS 39B Gripen, Italeri 1/48 (2020)

 
Efter att ha byggt alla tillgängliga Saab-jetkärror i 1/48 saknades bara Gripen. Och nu var det äntligen dags! Jag hade egentligen tänkt ta tag i Kittyhawks ensitsare, och hade klämt och känt och samlat mod ett bra tag. För även om den såg lockande ut i lådan har jag förstått att det inte direkt är någon enkel resa.

Jag beställde en Airescockpit från Hannants och letade lite förstrött i stashen efter kommande projekt. Där hittade jag Italeris tvåsitsare som jag köpte för länge sedan. Och minsann, låg det inte en CMK-cockpit i lådan. Och Masters pitotrör. Och Eduards målningsmask. Hm. Posten från England kanske tar ett tag. Man kan ju alltid börja plocka lite. Kanske inte bygga, men kolla lite... 

Och rätt som det var såg det ut så här:

Och då var det lika bra att fortsätta. Passformsmässigt måste jag säga att den här är bättre än sitt rykte. Till skillnad från Kittyhawk är den rätt grovt tillyxad i detaljerna, jag har byggt Italeris i 1/72, och den här känns i princip som att den är uppförstorad rakt av. Men enkelheten gör den också lätt att få ihop, och inte drog den särskilt mycket spackel heller. Knepigast var att få till skarven mellan vingarnas undersida (en bred del med underkroppens mitt i mitten) och kroppen. 

Målningen fick bli med Mr Paint. Jag utgick från NATO-färger och mixtrade lite tills jag var nöjd.



Dekalerna i lådan är i princip oanvänbara, så jag använde Two Bobs fina, men dessvärre numera sällsynta, ark. Lyckligtvis hade jag ett liggandes.





Hjulen fick lite extra detaljer, hjulhusen är ur lådan. Riktigt fina, faktiskt.

CMK:s set är nog egentligen till en 39D även om det står att den är till Italeris B på lådan. Nåja. Dessutom innehåller det en huv som är både tunn och dessutom rökfärgad och som lyfter resultatet en hel del.

Ett lite oväntat bygge som blev över förväntan. Cockpiten lyfter helhetsintrycket rejält och jag blev även nöjd med finishen, målet var att få till en lagom sliten trettionia. Och Kittyhawken väntar fortfarande i lådan. Nu även i sällskap av en 39D. Men den senare blir nog sydafrikansk. Någon gång.

Suchoj Su-15, Trumpeter 1/48 (2020)

Jag fick lite feeling av Su-7:an och hade Trumpeters Su-15 liggandes. Så den hamnade på byggbordet rätt snart efteråt. Det här är i sanning inget mästerverk till modell, så det fick bli ett snabbygge med begränsade ambitioner.

Passformen är sådär, men det kan man stå ut med när resultatet blir ett av kalla krigets coolaste jaktplan! 

Egentligen finns inte så mycket att säga om bygget. Jag hade tänkt använda en resinstol från Pavla, men den var för stor... Så det fick bli ett hemmabyggedär jag plockade delar från Pavlastolen och blandade med delar av Trumpeters Su-9-stol.

När man som jag byggt både Su-7, Su-9 och Su-15 blir det extra tydligt hur dessa kärror hänger ihop. Su-9 är en Su-7 med deltavingar, medan (tidiga) Su-15 i princip är en Su-9 med annan flygkropp.
Ganska precis som Spitfire blev Spiteful och sedan Attacker, en trio som jag också byggt.

Sedan har vi ju förstås Su-17/20/22 som är en Su-7 med ryggås och swing-wing - men först nu när jag bygger Su-7:an ser jag hur lite de faktiskt ändrade förutom vingarna. En lite kul detalj är att Su-7, Su-9, Su-15 och Su-17/20/22 har identiska stabilisatorer!




Bygget stannade av efter att washen gått åt skogen. Jag lackade för dåligt och den bet sig fast i färgen. Så jag fick måla om i stort sett hela modellen. Segt. Men till slut blev den i alla fall klar:

Lådans dekaler ersattes av Begemots ark. Främst eftersom jag lyckades slarva bort dem, men jag hade nog gjort det ändå. De var inte mycket att hänga i julgranen. Jag scratchade FOD-luckor för att dölja de uselt passande luftintagskanalerna.

Hängde för ovanlighetens skull lite last under vingarna. Just den här blev väldigt tom utan. Resultatet blev inget mästerverk, men det är ändå kul att ha en modell av denna sällsamma skapelse!

Hawker Hunter F.50, J 34, Airfix 1/48 (2020)

Airfix nya Hawker Hunter är en riktigt härlig modell. Egentligen finns bara en hake: Airfix slöa metod att överlåta tillfixandet av den raka vingkanten till byggaren. Visst, det följer med nya framkanter och visst, det finns markeringar i plasten för de delar man ska skära bort. Men att få en ordentlig osynlig skarv - som dessutom går rakt genom ett par runda luckor och andra panellinjer - är inget man gör i en handvändning. Det känns som om den delen tog ungefär lika lång tid som resten av bygget.

Mycket meck blev det. Men efter en hel del slipande och spacklande, fick jag till det hyggligt:

 Hade Airfix istället valt att göra en helt ny vinge, hade man ju dessutom kunnat få alla små utsläpp helt rätt, eftersom de var något annorlunda på F.4/50. Har gjort den resan en gång på min gamla Academy, men den här gången fick det vara. Skillnaden är inte enorm, så de fick duga.

Men slut på gnäll nu. För det här är en fantastiskt fin modell! Cockpit är fullt tillräcklig rakt ur lådan. Dessutom är ju allt svart, så inte mycket syns. Här ett försök att ljusa upp bilden så att det går att urskilja åtminstone några detaljer:

Även stolen är fin, så aftermarketinslaget den här gången stannade vid Eduards bälten.

Jag målade med med Mr. Paint, ett märke som jag något motvilligt använder mer och mer. Motvilligt, eftersom deras färger luktar rent bedrövligt. Men resultatet är värt det. Jag utgick från de brittiska färger som de tidiga J 34 var målade i. Dekalerna är helt fantastiskt bra - vem trodde att man någonsin skulle få säga det om Airfix svenska dekaler? Men förklaringen är förstås att Robert Bergwall varit med om att ta fram dem. Kronmärkena kan se lite väl lysande turkosa ut på bilderna, men i verkligheten är de spot on i färgerna, dessutom har jag tonat ner dem en liten aning.

Naturligtvis kunde jag i vanlig ordning inte nöja mig med exakt den individ som fanns i lådan, så det fick bli röd U, 34016, på F 18 som den såg ut runt 1959. Det lilla individnumret är förresten tillknåpat av de små dekalplaceringssiffrorna...

Vädringen blev ganska modest, det här var i början av karriären. Undantaget var undersidan som på sedvanligt brittiskt manér smutsades ner nästan omgående:

Men som sagt, en väldigt trevlig och (åtminstone till största delen) lättbyggd modell med härlig passform och smäckra panellinjer. Och ett sagolikt vackert flygplan är det. Så det var alltför synd att förstöra dess sköna linjer med en massa last!