Som en lite udda hyllning till vårt broderfolk i öst kommer här denna what if svenska MiG-21 på temat "Om Finland hade förlorat Vinterkriget".
För dig som inte orkar läsa allt är detta en gammal Airfix MiG-21F som jag hade liggandes. Byggd i stort sett rakt ur lådan, bortsett från lite detaljering i och bakom cockpit. Dekalerna är från Flying Colors medan vingsiffrorna är från Revells gamla Draken. Till den är de för små, men här passade de perfekt. Målat med Gunze, 78 Olive Drab och 55 Midnight Blue, blekt med en ljusgrå (dvs samma färger som Draken).
Allt är ett snabbygge, det finns ju egentligen ingen poäng att bygga denna längre när Revells finns. Men när jag byggde min finska MiG-21F-13 i vintras, väcktes tanken om vad som hänt om Finland förlorat Vinterkriget och Sverige blivit Sovjets närmaste granne.
Så för er som gillar lekar med historien följer här berättelsen om Flygvapnets J 36 MiG-21F-13 och vad som kanske, kanske kunde ha hänt med flygvapnet åren 1940-2000 om finnarna inte stretat emot så som de gjorde.
Trots heroiskt kämpande förlorade Finland Vinterkriget och ockuperades av Sovjet. Under krigets fortsatta år satte ryssarna press på Sverige på att få använda svenskt territorium för att invadera det av tyskarna ockuperade Norge. Svenska regeringen vägrade länge, men vintern 1944-45 backade man slutligen och Sovjets trupper kastade ut tyskarna ur Norge. Ryssarna planerade även att invadera det av tyskarna ockuperade Danmark, men där hann de allierade före.
Efter kriget förvandlades det ockuperade Finland till FSSR, Finska Socialistiska Sovjetrepubliken. Sverige höll sig neutralt medan Norge blev en tvistefråga för segrarmakterna. Efter en uppgörelse mellan Sovjet och de allierade beslöts att Norge skulle ställas utanför de nybildade militära allianserna och hålla sig neutralt, till skillnad från Danmark som snabbt blev medlem i Nato.
Det neutrala Sverige kom att gå en balansgång mellan grannlandet Sovjet och de allierade. Egen produktion av stridsflygplan var en förutsättning eftersom Sverige ogärna ville vara beroende av någon av sidorna. Eftersom Sverige aldrig deltog i kriget fanns heller inga restriktioner mot flygvapnets storlek. J 21R, Vampire, Tunnan, Hunter och Lansen passerade revy under 40- och 50-talet. I slutet av samma decennium flög också Draken för första gången.
Sovjet hade länge inga invändningar mot det allt starkare svenska flygvapnet. Det sågs som en garant mot trycket från väst. Men i början av 60-talet ställde Moskva frågan om svenskarna inte var intresserade av att köpa ryska stridsflygplan. Svenskarna var kallsinniga eftersom de ansåg att Draken fyllde de behov Sverige hade. Det plan som erbjöds var dessutom MiG-19 som ansågs vara föråldrat.
Ryssarna gav sig inte, de var både ute efter västvaluta och det inflytande över det svenska flygvapnet som ett köp av ryskt flyg skulle innebära. Till slut gav regeringen efter för de sovjetiska kraven. Efter förhandlingar på högsta nivå beslöts 1964 att Sverige skull köpa 100 ryskbyggda stridsflygplan. Kompromissen innebar dock att Sverige fick köpa den betydligt modernare MiG-21F-13.
MiG-21:orna fick beteckningen J 36 och placerades först på F 18 och F 9. Men efter att den sovjetiska propagandan i en film basunerat ut att ”Sovjetiskt stridsflyg skyddar Sveriges huvudstad”, surnade Flygvapenledningen till och 1970 förflyttades F 18-planen till F 10. Ytterligare en anledning var att MiG-21:ans korta räckvidd passade bättre över Öresund och Kattegatt än över Östersjön.
Piloterna såg på MiG-21:orna med blandade känslor. Å ena sidan var de utmärkta att flyga och bland de allra bästa flygplanen i luftstrid. Å andra sidan krävde de mycket underhåll och dessutom var det faktum att affären till största delen var politisk inget som gjorde J 36:orna särskilt populära.
Det dominerande jaktflygplanet var fortfarande Draken. Men från öst kom påtryckningar att Sverige även fortsättningsvis skulle köpa stridsflyg från Sovjet. Regeringen tvekade och utvecklingen av nya svenska stridsflygplan sköts upp. Istället modifierades Draken och Lansen till uppgraderade J 35G och A 32D. Saab fick en ytterligare frist när Norge 1970 beslöt sig för att köpa 40 stycken Draken, en attack/jaktversion kallad 35N.
Mot slutet av 70-talet var både J 36/MiG-21 och Lansen föråldrade och behovet av nya jakt- och attackflygplan var skrikande. Sovjet erbjöd exportversionerna av MiG-23 och attackversionen MiG-23BM. Sverige var även nu kallsinniga och studerade alternativ från väst, främst Frankrike. Sovjet, i skrikande behov av västvaluta, såg risken att affären skulle gå om intet och erbjöd då de moderna MiG-23MF (i Sverige J 37) och den betydligt kraftigare attackversionen MiG-27 (i Sverige A 38). Sverige tackade ja och 1983 köptes 50 ex av varje. Saab levde kvar på sparlåga, men efter Gorbatjovs övertagande 1985 lättade klimatet och Saab påbörjade utvecklingen av ett modernare stridsflygplan.
Efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens sammanbrott påskyndades utvecklingen. Det nya enhetsplanet JAS 39 Gripen flög första gången 1990. I väntan på leverans modifierades några av de svenska Drakarna till en ny version J 35H. För att lösa attackbehovet återköpte Sverige de norska Drakarna som tagits ur tjänst då Norge blivit medlem i Nato och köpt F-16. Samtidigt såldes MiG-27:orna och några av MiG-23:orna till Finland, där gamla sovjetiska baser och deras finska personal bildade grunden till det befriade Finlands flygvapen. I början av 2000 flög Gripen för första gången och några år senare var den ryggraden i svenska flygvapnet.
Och J 36:an? Jo, alla skrotades 1983 utom Johan 38 som bevarades och som numera går att se på Flygvapenmuseet.
Snipp snapp snut...
