Hawker Hunter F.50, J 34, Airfix 1/48 (2020)

Airfix nya Hawker Hunter är en riktigt härlig modell. Egentligen finns bara en hake: Airfix slöa metod att överlåta tillfixandet av den raka vingkanten till byggaren. Visst, det följer med nya framkanter och visst, det finns markeringar i plasten för de delar man ska skära bort. Men att få en ordentlig osynlig skarv - som dessutom går rakt genom ett par runda luckor och andra panellinjer - är inget man gör i en handvändning. Det känns som om den delen tog ungefär lika lång tid som resten av bygget.

Mycket meck blev det. Men efter en hel del slipande och spacklande, fick jag till det hyggligt:

 Hade Airfix istället valt att göra en helt ny vinge, hade man ju dessutom kunnat få alla små utsläpp helt rätt, eftersom de var något annorlunda på F.4/50. Har gjort den resan en gång på min gamla Academy, men den här gången fick det vara. Skillnaden är inte enorm, så de fick duga.

Men slut på gnäll nu. För det här är en fantastiskt fin modell! Cockpit är fullt tillräcklig rakt ur lådan. Dessutom är ju allt svart, så inte mycket syns. Här ett försök att ljusa upp bilden så att det går att urskilja åtminstone några detaljer:

Även stolen är fin, så aftermarketinslaget den här gången stannade vid Eduards bälten.

Jag målade med med Mr. Paint, ett märke som jag något motvilligt använder mer och mer. Motvilligt, eftersom deras färger luktar rent bedrövligt. Men resultatet är värt det. Jag utgick från de brittiska färger som de tidiga J 34 var målade i. Dekalerna är helt fantastiskt bra - vem trodde att man någonsin skulle få säga det om Airfix svenska dekaler? Men förklaringen är förstås att Robert Bergwall varit med om att ta fram dem. Kronmärkena kan se lite väl lysande turkosa ut på bilderna, men i verkligheten är de spot on i färgerna, dessutom har jag tonat ner dem en liten aning.

Naturligtvis kunde jag i vanlig ordning inte nöja mig med exakt den individ som fanns i lådan, så det fick bli röd U, 34016, på F 18 som den såg ut runt 1959. Det lilla individnumret är förresten tillknåpat av de små dekalplaceringssiffrorna...

Vädringen blev ganska modest, det här var i början av karriären. Undantaget var undersidan som på sedvanligt brittiskt manér smutsades ner nästan omgående:

Men som sagt, en väldigt trevlig och (åtminstone till största delen) lättbyggd modell med härlig passform och smäckra panellinjer. Och ett sagolikt vackert flygplan är det. Så det var alltför synd att förstöra dess sköna linjer med en massa last!