torsdag 18 juli 2019

Aero L-39ZA Albatros, Trumpeter 1/48 (2019)

Jobbar vidare med att redovisa årets byggen. Och här är en till som blev klar i våras, Trumpeters nya L-39 Albatros (eller "Albatro" som de envisas med att kalla den själva). Min tredje tjeckiska tvåsistsare sedan i höstas. Man anar ett tema... L-39:an är en riktig favorit, den känns lite som en flygande sportbil, en riktigt läcker design!

Som vanligt på nya Trumpeter/Hobby Boss är passformen ljuvlig, vilket inte alltid gäller researchen - vilket inte minst visas av att de missat namnet! Men formmässigt ser den ändå rätt okej ut, åtminstone vad jag kan se. Jag byggde den i stort sett rakt ur lådan, lade bara till lite extra småjox i cockpit. Originalet är rätt spartanskt, så Trumpeter hade ändå fått med det mesta.

I övrigt var det bara några små antenner som lades till, plus luckorna för huvudstället som Trumpeter missat (det sitter ett par extra luckor innanför den ordinarie luckan som sitter på stället. Dessa fälls automatiskt ut när stället är ute, vilket gör att hjulbrunnarna inte syns alls.




Jag valde en slovakisk variant. Småtexter och annat är samma som på den tjeckiska som finns med i lådan, medan nationalitetsbeteckningar och siffror plockades från AMK:s L-29.



Det är ett märkligt bygge det här. Dels var den ett snabbygge, jag kunde nog ha detaljerat mer och dessutom har den en del småmissar som får skyllas på tidsbrist och lite slarv. Sedan är den inte särskilt vädrad, kombinationen högblank och chippning stämmer faktiskt med originalet. Och högblankt gör sig sällan på utställningar, det blir lätt lite leksaksfeeling.

Men ändå är jag grymt nöjd med den. Trots allt får den mig att känna att den mer känns som en förkrympt kopia av originalet än många andra av mina byggen. Svårt att förklara, den är ju inte särskilt märkvärdig. Men ändå en favorit hos mig - däremot inte hos domarna, av lätt insedda och ovan beskrivna skäl. :)

onsdag 17 juli 2019

Supermarine Spiteful FR. XIV, Trumpeter 1/48 (2019)






Supermarine Spiteful? Ja, trots att jag nog få säga mig vara hyfsat kunnig i flyghistoria, var det först för några år sedan som jag fick upp ögonen för denna märkliga maskin. Som synes är det nästan en Spitfire. Men bara nästan.

Efter Andra världskriget ville Supermarine inte riktigt släppa Spitfire. Trots att jetflygets intåg stod för dörren, fortsatte man utvecklingen av sin legendariska ikon. Man utgick från Mk. XIV, i mångas ögon den bästa Spitfiren, men försåg den med en ny vinge med brett placerade landningsställ á la Mustang.



Vingen placerades något längre fram än på Spitfire och ytterligare några små justeringar gjordes. Dock hade man hamnat så långt från grundkonstruktionen, att man beslöt att ge den nya konstruktionen ett nytt namn; Spiteful. En version för marint bruk, Seafang, togs också fram.

Redan när prototypen flög, stod det klart för de flesta att det här var ett stickspår i flygets utveckling. Endast ett fåtal exemplar byggdes innan Supermarine övergav konstruktionen till förmån för jetflyg. Dessvärre ville man inte riktigt släppa Spiteful, så när dess efterträdare Supermarine Attacker ritades, återanvände man konstruktionen för vinge och landställ och gav den dessutom sporrhjul(!)



Efter att ha byggt Attackern tidigare i våras, fick jag inspiration att slänga ihop Spitefulen på några dagar, rakt ur lådan. Något som inte var särskilt svårt, eftersom modellen har utmärkt passform och inte så många svåra detaljer. Cockpit är mattsvart, så inte ens om huven hade varit öppen hade man kunnat se särskilt mycket. Och med stängd huv duger definitivt lådans cockpit. På sätt och vis är det tur att inget syns, eftersom Trumpeter som så ofta slarvat med researchen och skapat en cockpit som till stor del är fri fantasi.



Men snabbyggen är också kul som avkoppling. Och roligt att införliva denna märkliga maskin i samlingen.

fredag 7 juni 2019

Supermarine Attacker FB.2, Trumpeter (2019)


Saknade färger till min Meteor och i väntan på att de skulle dyka upp fick jag plötsligt lite byggtid över. Vad göra? Jo, kasta ihop något mer såklart. :) Trumpeters Attacker hade legat på hyllan ett tag som ett potentiellt snabbygge. Lade inte någon tid på att justera de grodor som finns, utan byggde den rakt ur lådan. Bälten fanns t o m med som ets, så inte ens de behövdeläggas till. Så det här tog inte många minuter:


Passformen är i stort sett felfri. Spacklet på nosen är mest en säkerhetsåtgärd, i övrigt behövdes bara lite spackel vid luftintagens infästning i kroppen. Så bortsett från lite meck med att få en snygg övergång mellan hjulhus (separata delar) och vingens undersida, ramlade det mesta ihop av sig självt.


Huven fick bli öppen till slut, när jag avmaskerade den visade det sig att det hade kommit imma på insidan. Så det blev till att plocka loss den (länge leve vattenlösligt lim!) och när den ändå var borttagen kunde den lika gärna få förbli öppen. Inredningen är rätt spartansk, men i det typiskt brittiskt svartmurriga hålet syns ju ändå ingenting...


Tamiyas böjbara maskeringstejp är grym. Det grå på nosen är maskat med en enda tejpbit som gick från luftintag till luftintag.


Bytte ut Trumpeters svartblå rundlar mot nya med en mer korrekt blå färg. Målat med Gunze och som vanligt lackat med Ocean, även den här gången ovanligt välstädat för att vara mig. Men dessa var ju inte i tjänst tillräckligt länge för att bli särskilt nedslitna.


När jag började bygga den, tyckte jag att den var hiskeligt ful - det var egentligen därför jag köpte den. Fult kan vara så fult att det nästan blir snyggt. Men nu vete sjutton om jag inte börjar se tjusningen med denna märkliga skapelse. Antagligen ett exempel på Stockholmssyndromet. :)

SEPECAT Jaguar GR.3A, Airfix 1/48 (2019)


Det har blivit en hel del brittiskt på sistone. Så här kommer en av mina absoluta favoriter: Jaguar. Har alltid gillat dess former och hade egentligen tänkt bygga en Kittyhawk, men blev bortskrämd av dess usla recensioner. Istället kom jag för något år sedan över två Airfix, säkert betydligt sämre som modell sett, men så grovt tillyxad så att inte så mycket borde kunna bli fel. Tänkte jag. Och fick delvis rätt, det var inte så svårt att komma så här långt:


Passformen är faktiskt rätt okej. Spacklet döljer inga större glipor. Modellen kom 1994 och har nedsänkta panellinjer - kanske lite grova, men de får duga. Dock behövde den lite uppfräschning. Gjutningen är lite sisådär, så hela ytan fick slipas med fint våtslippapper. En resincockpit från Neomega piggar upp rejält.



Här är allt spacklat och slipat. Även om det inte var några större glipor i passformen är det här en sådan modell där allt bara nästan passar ihop. Så varenda skarv behövde någon form av översyn. Modellen är dessutom ganska grovt tillyxad, den känns lite som en 1/144-modell som någon kört i en förstoringsapparat.


Grova panellinjer och alla smådetaljer är extremt grovt tillyxade eller helt utlämnade, inte minst på undersidan. Till exempel är typ bara hälften av panellinjerna markerade i plasten, så det blev till att komplettera - vilket inte var det lättaste eftersom modellen är gjuten i en märklig halvhård plast.

Vissa intag och utblås är från Quickboost, främst det stora intaget bakom cockpit som i Airfix tappning var mer symboliskt än ett försök att avbilda verkligheten. Har även fixat ett pitotrör från Master, men resten fick scratchas. Men nu är det mesta fixat och de flesta skavankerna dolda under ett par lager primer.

Lådans dekaler var av Airfix typiska nittiotalsstandard (=rätt usla), så räddningen fick bli ett ark från Modell Alliance.


Snidade till ett par FOD-luckor för att dölja hålen rakt in. Plus för att få en liten färgklick i det grå.


Ställen (som faktiskt var förhållandevis fina i lådan) fick lite extra kablage.


Neomegacockpiten skadade verkligen inte, även om allt är murrigt svart, lyfter den detaljkänslan då cockpit är ganska dominerande på Jaggan, den är större än man tror i relation till övriga flygplanet.


Det här är ju ett bygge av den typen där man egentligen hade kunnat hålla på hur länge som helst och justera, korrigera och byta ut delar. Men den här nivån fick räcka för mig. Trots modellens svagheter var det ett kul bygge av en flygmaskin som i alla år tillhört mina absoluta favoriter. Det är något med kantigheten som tilltalar mig, jag tycker att det är en av kalla krigets absoluta designlyckträffar. I synnerhet den brittiska, den franska med spetsnosen når inte riktigt samma höjder. Och sedan är det ju alltid extra bonus när man får sätta balkar och last ovanpå vingarna! Då vet man att man bygger brittiskt!


Jaggan var ju ett synnerligen kompetent attackplan, däremot inte lika motorstark som många andra jetkärror. En historia från en flygövning i Storbritannien berättar att Phantompiloter satte upp ett anslag på basen att det inte var tillåtet för Jaguarpiloterna att använda EBK:n under taxning. :)


Chengdu J-7G, Trumpeter 1/48 (2018)


Namnet kanske inte är lika bekant som formerna. Det här handlar alltså om en kinesisk MiG-21. Det som är lite extra kul med just den här är att det är den ultimata utvecklingen ur MiG-21F-13 - alltså den första versionen. Inte en bis eller MF med fet nos, bred fena och rejäl ryggås, utan den smäckra femtiotalaren.


J-7G har bland annat en helt annan huv, modernare cockpit och framför allt betydligt större vingar med en liten dubbeldelta. Den här versionen lanserades som ett lågbudgetjaktplan och flög för första gången i början av 2000-talet! Alltså nästan femtio år efter att den första MiG-21F flög. Ungefär som om de skulle gjort en utveckling och nyproduktion av J 35A Draken med kort bakkropp!

Detta om förebilden. Modellen är en klassisk Trumpeter med allt vad det innebär av för- och nackdelar. På pluskontot finns fin passform, snygg ytdetaljering och cockpit och tunna, lättapplicerade dekaler medan minuskontot är sparsam research (vilket dock inte drabbat denna inhemska maskin så mycket), ganska mjuk, svårbearbetad plast och lite grälla färger på dekalerna.

Byggmässigt var det inga större problem, spackel är i stort sett överflödigt. Så det blir inte så många byggbilder den här gången.


Målningen bjuder inte på så mycket variation. Alternativet är en helgrå kinesisk eller en tvåtonad grå pakistanier. Valde dock den vita, då den har det roligaste dekalalternativet med stora manchuriska tigrar, plus att det var lite kul med ett helvitt jaktplan. Jag vill understryka att detta är en nyproducerad sak, så den får bli skinande ny och måttligt vädrad.



Dekalerna är som sagt både bra och dåliga. Men extremt tunna och lättarbetade. Lite udda med småtexter på kinesiska.


Den som kan sin MiG-21 kan roa sig med att hitta skillnaderna mot originalet. Det är lite "finn fem fel över den". Så varför inte starta en liten tävling: Vem hittar flest skillnader mot en MiG-21F-13? Jag har hittat tolv. Plus ytterligare två som inte syns på bilderna, nämligen att plåten runt utblåset är annorlunda och att huvudställen har andra fälgar. Men vilka är de övriga skillnaderna? Och kan någon hitta fler? :) Kolla gärna in bilderna från båda sidor. Svaret kommer längst ner.


Okej? Här kommer svaret:

- Vingarna (Dubbeldelta på F-7G)
- Huven är tudelad med hel framruta
- Partiet bakom huven är inte i glas som på MiG-21:an
- Stolen i cockpit
- HUD av betydligt modernare snitt
- Pitotröret som är placerat ovanför luftintaget som på senare MiG-21 (F-13 hade det under luftintaget).
- Lanternan på ryggåsen
- Bromsfallskärmen
- Antennen bakom huven
- Antennen bakom nosstället
- Små vingar på fenan
- Fyra vapenbalkar under vingarna istället för två

Gloster Meteor F.8, Airfix 1/48 (2019)


Dålig med uppdateringar hittills i år, men våren var ändå rätt produktiv. Kanske delvis för att jag såg till att avsluta en del gamla projekt. Till exempel den här, Airfix halvnya Meteor med dekaler från Stoppel.



Precis som i Tamiyas Meteorer följer motorerna med. Tänkte låta en vara exponerad, så lite extra slangar och kablar lades till:


Även den ena uppsättningen puffror får visa upp sig. Klokt också eftersom passformen på luckan inte är helt hundra, så paradoxalt nog är det enklare totalt sett att låta dem synas. Resten gick ihop rätt snart utan större problem. Lite krux med vingens infästning i kroppen på undersidan, men annars ramlade det mesta ihop av sig självt.



Dekalerna var lite sådär, passningen inte helt perfekt, däremot var de tunna och silvrade inte. Stolen fick kuddar och bälten av whiskyflaskefolie. Den blå är faktiskt inte ens målad...



De referenser jag hade visade på ganska blanka och välvårdade Meteorer i Danmark. Så då fick det bli tämligen ovädrat - lite ovanligt för min del - den här gången. Målat med Tamiya och Gunze och lackat med Oceanlack som vanligt.




Kul bygge av en skön förebild! Rekommenderas varmt!



Har även Stoppels danska dekaler till Spitfire IX. Så det blir mer danskt i framtiden, börjar faktiskt få ihop en viss dansk kollektion.

fredag 5 april 2019

Tupolev Tu-144, VEB Plasticart 1/100, 2008


Det här är en gammal goding i dubbel bemärkelse. Bygget är från 2008, men modellen ännu äldre. Den gavs ut av Östtyska VEB Plasticart någon gång tidigt sjuttiotal eller t o m ännu tidigare. Modellen föreställer prototypen, så ett omfattande ombyggnadsarbete tog vid. Än idag fattar jag inte att jag gick i land med detta...

För att få en uppfattning om allt som gjordes kommer här en bild på en annan byggares bygge rakt ur lådan:




Hela nosen fick byggas om, fönstren framåt är helt nya, de existerade inte ens, och området ovanför dem fick också scratchbyggas, liksom canarderna och övre delen av den spetsiga nosen.


 Alla fönster spacklades igen och borrades upp på nytt och vingarna fick ny form. Även nospartiets undersida rundades av, vilket var möjligt tack vare den rejält tjocka plasten. Å andra sidan var den stenhård, nästan som bakelit, vilket inte direkt underlättade... En av vingarna sprack mitt på när jag slipade ner panellinjerna...


Även fenan fick formas om. Dekalerna är hemgjorda och blev inte helt hundra, lite svajig blå linje. 


Undersidan var ett kapitel för sig. Alla ställ fick scratchas (några hjul har lossnat på bilden) och motorgondolerna fick byggas helt från scratch i plasticard. Utblåsen är korkar från tuschpennor...


Ett vansinnigt projekt, förstås. Antagligen det galnaste jag givit mig på. Resultatet håller väl inte för en närmare granskning, men ändå ett kul bygge av en rejäl bjässe, modellen är alltså i 1/100! Jämför med färgburken! Men nästa Tu-144 blir ICM:s finfina i 1/144 som ligger och väntar.

torsdag 20 december 2018

Saab JA 37DI Viggen, Tarangus 1/72 (2018)


Tidigare i år lyckades jag äntligen avsluta den Tarangus JA 37 Viggen i 1/48 som jag påbörjade 2017. När nu Tarangus gav ut samma modell i mindre skala tänkte jag inte vara lika sen. Jag hade nöjet att vinna Tarangus pris på C4 Open, precis i anslutning till att modellen släpptes, och några dagar senare damp den ner i brevlådan.


Modellen är en mycket trevlig bekantskap! I princip är den en nedskalad 1/48, uppdelningen av delarna är i stort sett exakt likadan och detaljeringen likaså. Det senare gör ju att det blir väldigt fina detaljer i den lilla skalan, modellen känns nästan som en modell av en 1/48-modell... 



Så omdömet överlag är positivt. Ännu bättre är att i stort sett alla grodor från 1/48-utgåvan nu är åtgärdade, t ex felaktiga roder på canarderna och fel form på fenan. Man skickar till och med med en fin liten RAT-generator. Det är egentligen bara den felaktiga fördjupningen och upphöjningen på stjärtkonen som fanns på 48:an som är kvar. Men det är lätt fixat.



Dekalerna är oerhört fina, de är rakt nedskalade från 1/48-utgåvan även de och klockrena i både färg och utseende. För att krångla till det lite för mig, valde jag att bygga 37441, F 17-41, så jag fick plocka ett par dekaler från Flying Colors Viggenark. Orsaken till att jag valde just denna är att den var en av de individer som flög med en grönmålad stjärtkon och en blågrå extratank. Kul inslag som piggar upp det jämngrå.


Annars är det som så ofta i mitt fall välvädrat, framför allt med torrpastell, men också en hel del med färgsprutan. De sista Jaktviggarna är mumma för oss som gillar solblekt och nedsmutsat! 



Förutom alla lovord som jag redan skrivit, är passformen utmärkt. Den enda missen i mina ögon är väl egentligen att luftbromsarna på sidan är separata delar som lämnar hyfsat stora glipor runt sig. Lite onödigt då Viggen aldrig hade öppna luftbromsar än precis då de användes. Så det blev till att spackla igen dem och rista nya.


Så på det hela taget en mycket trevlig modell som dessutom var riktigt rolig att bygga. Jag hoppas och tror att Tarangus kommer att sälja pallvis av denna. Det är den värd!