En av mina absoluta seriefavoriter under sjuttiotalet var Jean-Michel Charliers och Asterix-tecknaren Albert Uderzos "Jaktfalkarna". Spännande äventyr runtom i världen där huvudpersonerna kapten Tanguy och löjtnant Laverdure flög i vackert aluminiumblanka och röddekorerade Mirage IIIC, och senare även E. Jag hade redan byggt Eduards IIIC i lite mer modern, gråtrist tappning (läs mer om den här), men när Kinetic släppte sin IIIE med detta dekalalternativ gick den bara inte att motstå. Inte ens min fobi för aluminiumblanka maskiner kunde hindra mig denna gång!
Kinetics modell ser finfin ut i lådan. Men sedan börjar problemen. Instruktionerna ser bra ut, men är riktigt usla. Fel siffror, delar som saknas och framför allt en enorm otydlighet i hur grejerna ska sitta. Dessutom anges vissa delar som "optional" utan att tala om vad som gäller. På pluskontot finns skaplig detaljering och ett briljant dekalark designat Syhart och tryckt av Cartograf.
Grundmodellen används till en rad olika versioner av Mirager och olika israeliska varianter. Det gör att man i vissa fall kompromissat med vad som är en logisk nedbrytning av delar. Detta kombinerat med bristande passform och en inte helt hundraprocentig gjutning gör att byggaren drabbas av återkommande huvudvärk under byggets gång
Nåväl, till slut gick den ihop och det var dags för målning. Jag beundrar ofta kollegors fina aluminiummålning, men är ingen vän av Alclad. Dels eftersom jag ogillar lösningsmedelsbaserade färger, men framför allt då jag tycker att de blir för blanka. Originalen är oftast betydligt mattare än dessa vackra modeller. Men Mirage är ett undantag. De måste ha polerats friskt, för alla bilder jag ser visar vackert blänkande maskiner. Vad göra för en Alclad-bojkottare?
Lösningen blev Tamiyas AS-12 Gloss Aluminium på sprayburk. Hela modellen fick ett par lager av denna innan utvalda paneler maskades och målades med Xtracrylics Silver i olika blandningar med svart och vitt. Resultatet blev faktiskt över förväntan!
En överbliven stege från Eduards Mirage piggade upp färgprakten ytterligare. Och dekalerna var som sagt ljuvliga!
Modellen har fått en del kritik, men är också värd att hyllas. Med allt sagt om bristande passform och annat, är detaljeringen som sagt riktigt fin. Under bygget längtade jag ofta till Eduards Mirage, men när den här var klar ställde jag dem bredvid varandra och såg då att Kineticen kändes vassare i det mesta.
Till sist behöver det väl knappast tilläggas att detta är ett av världens vackraste flygplan alla kategorier. Marcel Dassault lär ha sagt att flygplan måste vara vackra för att kunna flyga bra. Mirage lever verkligen upp till hans ord!
