Saab Safir, SK 50, Tarangus 1/48 (2014)

När jag lade ut Tarangus-Bulldogen insåg jag att jag glömt lägga ut deras Safir som jag byggde för några år sedan. Så här är den!

Först vill jag bara slå fast: Det här är ingen dålig modell. Definitivt inte. Men det är heller ingenting för nybörjaren. Om vi börjar med gnället, kan vi lika gärna avverka det värsta först: Huven. Den passar inte. Eller i alla fall inte så bra som krävs med tanke på hur dominerande den är. Bakre delen sticker ut och den främre vill inte riktigt sitta där den ska. Efter att ha försökt tvinga dit den med allehanda lim som bara släppte, var jag i stort sett redo att klämma dit den med cyanoakrylat, innan jag sansade mig. En lång slipsession senare, lyckades jag få dit den hjälpligt. Långtifrån perfekt, men ändå hyfsat.

Resten av gnället handlar om att man som byggare i ett par fall blir lämnad i sticket. Nosschaktet ska limmas fast i cockpitdelen, men ingenting anger exakt var den ska sitta. Så antingen få man chansa, alternativt limma dit den samtidigt som man limmar cockpiten i ena kroppshalvan. Jag valde det senare, men den hamnade en smula snett ändå. Ingen katastrof eftersom nosstället döljer det mesta, men helt hundra blev det inte.

 Samma sak gäller motordelen. Den ska limmas fast i ena kroppshalvan, och när kroppshalvorna är ihoplimmade, ska nosdelen fästas mot motorn som då ska sticka ut en liten bit. Problemet är att man inte får någon vägledning exakt hur mycket den ska sticka ut när man limmar fast den. Jag löste det hela genom att först limma motorn mot nosdelen, därefter fästa dem i ena kroppshalvan och till sist montera ihop kroppen. Lite milt våld krävdes, men det funkade. Det tredje felet är redan välkänt, fenan ska vara en smula vriden, vilket Heller lyckades med, medan Tarangus skippat det. Ingen jättegrej, men ändå. Jag spolade fenan i kranvatten (vårt är VÄLDIGT varmt...) och lyckades vrida till den en aning.

Vingen är lite trixig att få dit, men i övrigt är passar det mesta som det ska. Ytdetaljeringen är fin (även om Safiren väl har rätt synliga nitar, vad jag minns), men panellinjerna är lagom grunda och ger ett bra intryck.Lanternorna slipades bort och ersattes med nya i klarplast. Även pitotrören byttes ut, men resten är rakt ur lådan så när som på bältena. Det går dessutom åt en hel del tyngd i nosen.

Men som sagt, förutom huven är det egentligen inget fel på modellen. Den är bara svår att bygga, i alla fall i just de ovan nämnda momenten. Och nu övergår vi till plustecknen. För de är desto fler. Först och främst - och viktigast: Formerna är mycket bra. Den ser ut som en Safir ska. Och det är ju det som det hela handlar om. Cockpiten är riktigt fin med extra plus för instrumentbrädan. Det enda som egentligen saknas är en spak mellan framstolarna, vilket är lätt åtgärdat. Extra plus för delen i taket. Det är många tillverkare som skulle skippat den!

Jag valde att göra en fyrsitsare. Mest för att jag väntar in fotoetsen för att senare bygga en tresitsare. Tanken är då att bygga den maskin som min styvfar ofta flög under sin (senare avbrutna) flygutbildning på F 5. Eftersom den var gul, valde jag att kamouflera den här. Tyvärr hade Maestros dekalark inte kommit än, så jag fick plocka ihop dekalerna från arkivet. Trampa ej här-dekalerna är t ex från Revells Draken i 1/72.

 Färgerna är Gunze, samma som på Draken - och jag är lika fascinerad här som på originalet hur känslan av färgerna skiljer sig från 35:an trots att de är exakt samma. Jag valde en lite udda förebild, från F 11, och ville göra den som den såg ut när den var rätt nylevererad. Ingen vädringsorgie den här gången, alltså.

Sammanfattningsvis ett bygge som var lite mer krävande än väntat. Men ändå inte särskilt farligt, och resultatet är värt jobbet. Och framför allt är det fantastiskt roligt att kunna bygga en Safir i 1/48.

J 26, North American P-51B Mustang, Revell 1/144 (2014)

Eduards 1/144:or är briljanta. Det kan man inte säga om Revells Mustang (även om jag vet att Revell gjort fina 144:or också). Bedrövlig passform och rätt som det var hade man slipat rakt igenom plasten... Men till slut gick den att få ihop också.

Mikojan-Gurevitj MiG-21MF x 2, Eduard 1/144 (2014)

Eduard har givit ut en serie modeller i 1/144. Som alltid med Eduard är kvaliteten briljant, även i detta lilla format. Två modeller följer med i varje låda och i mitt fall blev det en liten tjeckoslovak från åttiotalet med hajkäft, plus den lilla specialmålade nittiotalsslovaken som kallades "Milka" av teknikerna då man tyckte att den såg ut som en kossa! Först slovaken:

Och här kommer tjecken. Som sagt, briljant detaljering för den lilla skalan. Lite trixigt att maskera, men å andra sidan var det ju inga stora ytor.

Suchoj Su-22M-3, Eduard/KP 1/48 (2014)

Eduard gav häromåret ut KP:s Su-17/22 med lite extra detaljering. Jag fick syn på ett underbart bygge av denna på 08 Open 2013 och var såld! En sådan måste jag ha! Lyckligtvis hade Alfa Hobby en i sin monter och bara några dagar efter utställningen var bygget igång. Ett snabbygge var det tänkt. Och 18 månader senare var allt klart...

För det är mycket man kan säga om den här modellen, men lättbyggd är den inte. Fast trevlig ändå på något sätt. Plasten är rätt tjock och panellinjerna lite väl breda. Men samtidigt gör det inte så mycket. Su-22:an är en rätt brutal och grovt tillyxad maskin, så på något sätt skapar detta en bra bild av originalet. 

Eduards resin och ets hjälper främst cockpit som pimpas upp riktigt bra, bland annat en resinstol. Det som saknas är en bra gestaltning av solskyddet innanför huven, men denna fixades med lite ståltråd och aluminiumfolie. Slutresultatet blev en riktigt välmatad cockpit.

Andra detaljer som lades till av mig är positionsljus, upphöjningar under landningsljusen (i nosen) och ett öppnat övre luftintag i nosen - vilket också innebar att plasten behövde tunnas ut rejält här. Allt hade varit betydligt enklare om jag satt dit luckan innan jag limmade ihop kroppshalvorna. Lite fingerfärdighet och mycket tur räddade det hela.

En detalj i bygget som kan vara bra för den som tänker ge sig på denna, är att sätta dit vingarnas ovansidor mot kroppen först, och sedan sätta dit undersidorna. Detta gör att man undviker en enorm skarv som är ordentligt svår att dölja. Skarven finns förstås kvar även om man gör så här, men hamnar då på undersidan, betydligt mer dold.

Hjulhusen fick lite extra kablage och slangar. Det behövs, de är väldigt synliga.

Jag valde att avbilda en ungersk Su-22M-3, så som de såg ut i mitten på 90-talet, strax innan de togs ur tjänst. Ersättare, dock något senare, blev för övrigt svenska Gripen.

Som så ofta när det gäller mig, var detta främst ett målnings- och vädringsprojekt. Allt grundmålades med Tamiya aluminium på sprayburk. Sedan sprayades kamouflaget för hand med airbrush, dvs utan maskering, flera lager i lite varierande nyanser. Därefter slipades försiktigt med fint våtslippapper i styrkorna 1200-2000. Efter en hel del jobb fick jag fram en rätt realistisk effekt. Allt avslutades med lite extra målande i mörkt.

Allt avslutades med en hel del chippning av färg och diverse nedsmutsning. Dekalerna var en blandning av Eduards fina ark som följde med lådan och dekaler från arkivet, framför allt från Academys MiG-21 som hade både rätt nationalitetsmärken och siffror.

På det stora hela allt annat än ett enkelt bygge, men ändå värt det. På något sätt får man sympati med modellen och börjar till slut gilla den. Kanske ett utslag av Stockholmssyndrom... Men jag var mycket nöjd med resultatet som även belönades med ett guld på C4 Open i Malmö och ett silver på Art In Miniature i Göteborg hösten 2014.

BAe Nimrod MR2P, Airfix 1/72 (2014)

Vissa modeller innebär mer kamp än andra. Det här är en sådan. Jag tror att det var 2010 eller 2011 som Airfix sålde ut ett antal Nimrod via den egna hemsidan. Priset låg på runt 15 pund, löjligt billigt. Jag hade egentligen inte funderat så mycket på den tidigare, men greps av akut byggsug och slog till direkt.

Kom igång direkt,  men dessvärre lever modellen inte upp till förväntningarna. Jag kom rätt långt, men när det mesta var monterat och klart, sinande orken och den blev liggandes tills i somras. Då tog jag mig i kragen och avslutade den.

Det gnälls en hel del på den här modellen och delvis är det motiverat. Men problemen handlade också om storleken. Det är ovant att hantera en sådan här bjässe, till exempel bröt jag av tankproben ovandför nosen sex (!) gånger. Tre av dem efter att allt var målat, så det var bara att limma fast, spackla, slipa och måla. Igen. Igen. Och igen.

 Vad är då problemet? Först och främst känns modellen inte färdig. Lite som om Airfix nästan var klara med den, men slängde ut den ändå. Panellinjer saknas, en hel del detaljer likaså, det är missar i instruktionerna och så vidare. På det stora hela känns modellen som en uppskalad 1/144. Förutom det finns en hel del rena felaktigheter som niträknaren bör korrigera. Eftersom jag inte riktigt hör till den kategorin, är jag nöjd med att det ser ut som en Nimrod. För så illa är det inte, helheten är ändå rätt okej.

Andra utmaningar är den här inte helt enkla maskeringen i luftintagen...

Värst var ändå dekalerna. Inte nog med att de silvrade och var dåligt tryckta. Dessutom satt en tunn hinna dekalfilm över hela arket, som gjorde att varenda liten dekal behövde klippas ut efter konturerna. Lyckligtvis fanns ett Xtradecal-ark för de större dekalerna, men alla stenciler fick tas från lådans ark.

Men nog med gnäll nu. När allt är klart blir det en riktigt härligt maffig modell av ett underbart flygplan. Lite knepigt att få in i vitrinen, bara.

Mina tillägg har främst handlat om modifiering av frontrutan, där den framträdande ramen saknas i modellen. Jag har även lagt till en hel rad antenner och en del smådetaljer på kroppen.

Ett tips till dig som bygger den här: Enligt instruktionen saknas reflektorn i strålkastaren på höger vinge (för övrigt lär det vara världens starkaste strålkastare). Men delen finns med, den finns på spruen med klara delar.

Till sist en storleksjämförelse med två andra britter, Canberra och Harrier. Och Canberran är ju inget litet flygplan.

Ett stundtals kämpigt bygge, men resultatet var värt allt slit. Förutom att jag själv var nöjd, tog modellen guld i klass jetflyg 1/72 vid 2014 års Art in Miniature i Göteborg, guld på 08 Open i Stockholm 2015 och en förstaplats på Grevens Glue Galore i Borensberg 2017. Storleken har betydelse!