Supermarine Spitfire Mk. VB, Airfix 1/48 (2023)

Förra inlägget handlade om Tamiyas otroligt lättbyggda Spitfire Mk. 1A. Lika lätt var inte resan med Airfix Spitfire VB. Lite grovare i detaljerna (men mycket bättre än "nya Airfix" förstlingar i 1/48) och något sämre passform.

Däremot är förebilden desto roligare. Den här var baserad på Malta, där några Spitfires målades om i en udda färgsättning där det gröna ersattes av en lokalt ihopmixad gråblå nyans:

Etsbälten från Eduard piggade upp en annars fint detaljerad cockpit. Dekalerna funkade alldeles utmärkt.

Som sagt, lite kämpigare resa här. Men ändå inte så mycket att bråka om. Hade jag inte byggt den direkt efter Tamiyan, hade recensionen nog blivit ännu bättre. 

För ovanlighetens skull fixade jag till en basplatta också. Lite Maltainspirerad, även om Ta'Qalibasen (där jag faktiskt varit, de har ett utmärkt litet flygmuseum där) inte alls var grus och öken, blev det ändå lite sydlig känsla.

Supermarine Spitfire Mk. 1A, Tamiya 1/48 (2023)

Det har varit dåligt med uppdateringar här på sistone. Dags att göra något åt saken och lägga ut lite byggen från 2023 och 2024! Först ut är Tamiyas Spitfire Mk. 1A. En modell som är så enkel att bygga att det nästan känns som lite fusk. Kvalitetsmässigt helt klart än av de allra bästa modeller jag någonsin byggt. Så förhoppningsvis har jag gjort den åtminstone lite rättvisa:

Det blev inte så mycket vädring den här gången. Förebilden är visserligen välkänd från ett foto som målats av på boxarten, men dess karriär blev dessvärre tämligen kort innan det sköts ner.

Det här är en otroligt bra och lättbyggd modell. Allt passar, allt finns med och allt bara funkar. Det känns nästan lite fusk att bygga något som är så enkelt att få ihop... Det tog inte många dagar att slänga ihop en modell som senare kom att ta hem sin klass på Art in Miniature senare samma år. 

Alla som känner att de tappat lite av sin modelling mojo ordineras denna omgående. Mer tacksam modell får man leta efter!

Supermarine Spitfire HF Mk. IXe, Eduard 1/48 (2021)

 

Efter ett antal kämpa-byggen kände jag att det var dags för något mer byggarvänligt. Dessutom var det på tok för länge sedan jag byggde en Spitfire!  Eduards finfina Mk IX profipack har jag öppnat locket på hur många gånger som helst, men alltid lagt tillbaka den av någon dum anledning. Kom sedan på att det ju vore kul med en dansk, och beställde Stoppels dekalark. Och plötsligt en dag började jag bygga!

 Och varför i hela världen hade jag väntat så länge med den här? Har i och för sig byggt deras Mk XVI, så jag visste vilken njutning som väntade. Så jag borde vetat bättre än att låta bli! Cockpit är ett under av detaljering:

Och rätt som det var, var den både ihopbyggd och primad! Som sagt, den här modellen är en njutning på alla sätt!

Jag  målade med Mr Paint. Deras RAF WWII-gröna är ett kapitel för sig. Först gjorde de en som nästan var Olive Drab. Sedan kom en ny variant, som i princip inte har något brunt i sig allt, nästan gräsgrön. Men genom att blanda de tu, fick jag en nyans som jag var nöjd med:

 
Stoppels dekaler brukar vara lite av ett lotteri på många sätt. Dels eftersom vissa ark silvrar kraftigt, dels då instruktionerna för var småtexterna ska sitta brukar vara i princip obefintliga. Silvringen gick bra den här gången, de var tunna och fina och det löste sig rätt bra, medan småtexttombolan var ett faktum även här. Just på en Spitfire är det dock inte så komplicerat, det mesta gick att räkna ut, så jag tror att det blev hyfsat rätt till slut. 

Lite skräckinjagande var att dekalernas reaktion på Micro Sol var den långsammaste jag varit med om. Flera timmar efter att jag satt dit dem, såg kokarderna fortfarande duktigt skrynkliga ut. Men till slut kröp de ner i panellinjer och nitar på ett förtjänstfullt sätt.

Värst var att hitta referenser på om den streckade linjen på vingarna skulle fortsätta ovanpå kokarden eller inte (det senare fallet á la de flesta andra Spitfire), men till slut lyckades jag hitta ett foto framifrån på en dansk Spitfire som stod på näsan.

En wash på det och snart dags för lack och vädring. Testade lite nya metoder den här gången. Körde med temperafärger utblandade med massor av vatten i sprutan för att få till nedsmutsningen. De avskavda partierna fixades till med en liten bit skumgummi som doppades i Vallejos aluminium. Körde även med några klassiker; torrborstning och torrpastell med pensel.

 

Och så var den klar. Riktigt bra betalt utifrån antalet byggtimmar, den här modellen - och Eduards alla andra Spitfire - kan jag rekommendera alla dagar i veckan!

Det röda i rundlarna är kraftigare på bilderna än i verkligheten, just rött verkar hopplöst att få till på foton, det sticker gärna iväg.

I researchen fick jag lära mig en del om danska Spitfires. Intressant på många sätt. De levererades i en lång rad olika utföranden, men kom gradvis att standardiseras. Det gäller inte minst 407 som ofta flög med klippta vingspetsar. Men med tiden ersattes de av de traditionella rundade, jag har hittat foton på båda varianterna.

I bygghögen ligger även Eduards Spitfire Mk. 1A. Ett bygge jag verkligen ser fram emot! Som sagt, den här modellen rekommenderas verkligen varmt!

 

 

Supermarine Spitfire PR.Mk. XIX, S 31, Airfix 1/48 (2017)

Spitfire är (förstås) en ständig favorit. Möjligen kan jag ha byggt fler Draken, men det är tveksamt. Troligen är det denna brittiska skönhet som ligger på nummer ett på min bygg-maratonlista. Och ändå känns det som om man alltid vill bygga en till så snart man är klar. Att den dessutom går att göra svensk gör ju dessutom knappast saken sämre!

Jag hade laddat upp i många år för att konvertera Academys Mk. XIV till en S 31 när Airfix plötsligt gav ut en som gick att bygga rakt ur lådan. Och då Airfix och Spitfire är nästan synonymt var det bara att tacka och ta emot! Ingen kan sina Spits så som Airfix, så att formerna är korrekta är nästan onödigt att kolla. Dessutom fanns svenska dekaler i lådan, men då dessa inte är helt korrekta, byttes de ut mot ett suveränt ark från Moose Republic Decals.

Allt målades med Xtracrylics PRU Blue. En suverän färg, enda problemet var att när jag hade tömt den ena burken, hade den andra en något annorlunda nyans... Så istället för kompletterande bättringsmålning blev det till att måla om rubbet. Lyckligtvis är målningsschemat inte alltför komplicerat!

Interiören är utsökt och döljs tyvärr när allt byggs ihop. Men en del går att skönja ur den öppna huven och kameraluckan. Enda problemet var att jag - mot bättre vetande, avstod från Airfix grundkonstruktion för öppen huv. De skickar med en del där allt är ihopgjutet. Jag har testat den tidigare, på deras Mk.XII, men var inte helt nöjd och hade dessutom läst att man kunde använda den lösa huvdelen trots allt. Vilket man inte kunde... Den passade inte. Lyckligtvis hade jag en vacumhuv liggandes, så det hela löste sig, faktiskt till det bättre,

Lådans hjul ersattes med resinhjul från Eduard. Förutom rätt antal ekrar har de mönster, vilket är bättre än lådans släta, femekrade hjul.

Sammanfattningsvis ett mycket trevligt bygge av en riktig klassiker!

Supermarine Spitfire F.VII, Italeri 1/72 (2015)

Ett rent avkopplingsbygge från i somras, helt utan andra ambitioner än att koppla av lite efter några rejäla detaljeringsorgier.

F.VII var en höghöjdsversion, därav de spetsiga vingarna. Tyckte även att det var lite kul med det något annorlunda målningsschemat i Medium Sea Grey och PRU Blue.

Varken detaljering eller passform var väl särskilt bra, i synnerhet inte alla de delar som behövdes för att få ihop nosen (Italeri har gjort en hel hög versioner av sin Spitfire). Men å andra sidan är det inte så mycket att bråka om på en så här liten modell. I gengäld passade den viktigaste delen på en Spitfire, nämligen vingens bakkants infästning mot kroppen.

Dekalerna var hyfsade så när som på en lite trist detalj: De var för stora! Man kan tycka att Italeri kunde bemödat sig med att testa dem på en byggd modell, men det verkar inte så. Men som sagt, ett småtrevligt mellanbygge som jag nästan glömt bort själv. Inget som jag tagit med på utställningar, men kanske får den följa med på en temaklass eller SIG någon gång.

Supermarine Spitfire Mk. XII, Airfix 1/48

Efter MiG-27-träningen i vädring, ville jag fortsätta att testa lite nytt. Jag hade läst om hårspraymetoden att skapa känslan av avskavd färg, och även sett imponerande resultat. Detta måste testas! Som lämpligt försöksobjekt utsågs Airfix fina Spitfire XII i 1/48.

Kortfattat går metoden ut på att modellen grundmålas i aluminium, varefter allt sprayas med ett par lager hårspray. Därefter målas allt som vanligt. När målningen är klar används vatten och en tunn pensel för att lösa upp kamouflaget och få fram den underliggande färgen. Metoden funkade bra och resultatet blev över förväntan!

Ambitionen var att efterlikna en av de Spitfire XII som sattes in i strider 1943. Just Mk. XII är ju inte en av de mest kända Spitfireversionerna, den var en mellanmodell där den nya Griffonmotorn användes för första gången, kombinerad med klippta vingar för bättre lågflygningsegenskaper.

Prio var målning. Interiören blev därför rakt ur lådan - vilket inte är det sämsta, detta är en riktigt fin modell. Jag kompletterade enbart med bälten, samt lite ofrivilligt även ett nytt sikte eftersom det andra flög all världens väg under bygget... 

Modellen är som sagt riktigt fin. Det behövdes i stort sett inget spackel alls. Även dekalerna är i toppklass, vältryckta och passar utmärkt. 

Bygget var dessutom en liten uppmjukning inför ett kommande bygge av Eduards utsökta Spitfire Mk. IX. Och snart även Airfix nya Mk. Vb. För att inte tala om en S 31 Spitfire i 1/48... Många Spitfires blir det!

Supermarine Spitfire Mk. 22, Arifix 1/72 (2013)

Eftersom jag ägnar mig en hel del åt cykling i allmänhet och Halvvättern i början av juni i synnerhet, blir det inte så mycket byggande under våren. Men en liten kärra lyckades jag i alla fall få klar, Airfix nya Spitfire 22.

Modellen håller den höga klass som de nya Airfixkärrorna gör. Finfin detaljering och bra passform, nästan inget spackel alls gick åt. De tidigare så breda panellinjerna som utmärkte nya Airfix har också blivit betydligt bättre och dekalerna är bland de bästa i-lådan-dekaler som finns på marknaden alla kategorier.

Tyvärr råkade jag ut för ett litet lackmissöde, kärran målades med Tamiya Aluminium på sprayburk och lackades därefter med Oceanlack innan vädringen påbörjades. Att lacka före vädring brukar inte vara några problem, men då har jag målat med Gunze på airbrush. Så när jag - som vanligt - lade på wash och sedan torkade bort den, följde delar av lacken med. Så det blev till att gnugga bort lacken på valda partier och sedan försöka få ihop allt på slutet. Det gick väl hyggligt, men något kanonbygge är det inte. Man lär sig något nytt varje dag... Men en trevlig byggupplevelse var det i alla fall!