måndag 14 augusti 2017

Saab Safir, SK 50, Tarangus 1/48 (2014)


När jag lade ut Tarangus-Bulldogen insåg jag att jag glömt lägga ut deras Safir som jag byggde för några år sedan. Så här är den!


Först vill jag bara slå fast: Det här är ingen dålig modell. Definitivt inte. Men det är heller ingenting för nybörjaren. Om vi börjar med gnället, kan vi lika gärna avverka det värsta först: Huven. Den passar inte. Eller i alla fall inte så bra som krävs med tanke på hur dominerande den är. Bakre delen sticker ut och den främre vill inte riktigt sitta där den ska. Efter att ha försökt tvinga dit den med allehanda lim som bara släppte, var jag i stort sett redo att klämma dit den med cyanoakrylat, innan jag sansade mig. En lång slipsession senare, lyckades jag få dit den hjälpligt. Långtifrån perfekt, men ändå hyfsat.


Resten av gnället handlar om att man som byggare i ett par fall blir lämnad i sticket. Nosschaktet ska limmas fast i cockpitdelen, men ingenting anger exakt var den ska sitta. Så antingen få man chansa, alternativt limma dit den samtidigt som man limmar cockpiten i ena kroppshalvan. Jag valde det senare, men den hamnade en smula snett ändå. Ingen katastrof eftersom nosstället döljer det mesta, men helt hundra blev det inte.

 Samma sak gäller motordelen. Den ska limmas fast i ena kroppshalvan, och när kroppshalvorna är ihoplimmade, ska nosdelen fästas mot motorn som då ska sticka ut en liten bit. Problemet är att man inte får någon vägledning exakt hur mycket den ska sticka ut när man limmar fast den. Jag löste det hela genom att först limma motorn mot nosdelen, därefter fästa dem i ena kroppshalvan och till sist montera ihop kroppen. Lite milt våld krävdes, men det funkade. Det tredje felet är redan välkänt, fenan ska vara en smula vriden, vilket Heller lyckades med, medan Tarangus skippat det. Ingen jättegrej, men ändå. Jag spolade fenan i kranvatten (vårt är VÄLDIGT varmt...) och lyckades vrida till den en aning.


Vingen är lite trixig att få dit, men i övrigt är passar det mesta som det ska. Ytdetaljeringen är fin (även om Safiren väl har rätt synliga nitar, vad jag minns), men panellinjerna är lagom grunda och ger ett bra intryck.Lanternorna slipades bort och ersattes med nya i klarplast. Även pitotrören byttes ut, men resten är rakt ur lådan så när som på bältena. Det går dessutom åt en hel del tyngd i nosen.


Men som sagt, förutom huven är det egentligen inget fel på modellen. Den är bara svår att bygga, i alla fall i just de ovan nämnda momenten. Och nu övergår vi till plustecknen. För de är desto fler. Först och främst - och viktigast: Formerna är mycket bra. Den ser ut som en Safir ska. Och det är ju det som det hela handlar om. Cockpiten är riktigt fin med extra plus för instrumentbrädan. Det enda som egentligen saknas är en spak mellan framstolarna, vilket är lätt åtgärdat. Extra plus för delen i taket. Det är många tillverkare som skulle skippat den!


Jag valde att göra en fyrsitsare. Mest för att jag väntar in fotoetsen för att senare bygga en tresitsare. Tanken är då att bygga den maskin som min styvfar ofta flög under sin (senare avbrutna) flygutbildning på F 5. Eftersom den var gul, valde jag att kamouflera den här. Tyvärr hade Maestros dekalark inte kommit än, så jag fick plocka ihop dekalerna från arkivet. Trampa ej här-dekalerna är t ex från Revells Draken i 1/72.

 Färgerna är Gunze, samma som på Draken - och jag är lika fascinerad här som på originalet hur känslan av färgerna skiljer sig från 35:an trots att de är exakt samma. Jag valde en lite udda förebild, från F 11, och ville göra den som den såg ut när den var rätt nylevererad. Ingen vädringsorgie den här gången, alltså.


Sammanfattningsvis ett bygge som var lite mer krävande än väntat. Men ändå inte särskilt farligt, och resultatet är värt jobbet. Och framför allt är det fantastiskt roligt att kunna bygga en Safir i 1/48.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar