Jag gillar utmaningar. Detta kombinerat med en viss fascination för gamla modeller och det faktum att jag tycker att Concorde är ett av det vackraste flygplan som byggts, gör att Airfix/Hellers bjässemodell var ett måste. Att köpa i alla fall. Rapporterna från diverse byggbord gjorde att entusiasmen inför att faktiskt bygga den var något mer begränsad. Men i början av 2020 drog jag i alla fall gång. Hur svårt kunde det egentligen vara?
Cockpit fick bli rakt ur lådan. De minimala fönstren gör inredningen nästan överflödig. So far so good. Men snart började den första utmaningen. Det skulle komma att bli fler. Airfix/Heller har valt att göra nosen fällbar. En kul idé, men taffligt genomförd, mekanismen är så bräcklig att det sannolikt skulle rasa ihop efter en fällning. Jag valde därför att limma fast nosen i uppfällt läge. Det medförde att ett golv under framrutan fick scratchas. Passade på att lägga till lite detaljer i sporrställets hjulhus samtidigt.
Nos och frontparti torrpassade. Efter en hel del trimning och finslipning
verkar det mesta passa något över förväntan.
Sedan var det dags för den i alla bemärkelser stora
utmaningen: Att få ihop kropp, bakparti och vingar. Och med superlim,
etylacetat, grovslipning, fintrimning, tålamod och en hel del både ytterligare
milt, kompletterat med mer hårdhänt, våld gick allt faktiskt ihop till slut.
Och jösses, vilken best detta är!
Men glipor finns det gott om. Som här mellan kropp och
vinge. Just denna glipa löstes med superlim och milt våld.
Motorernas
ovandel ska vara i nivå med vingen. Det är de inte. Notera även den eminenta
vinkeln på rodret intill som dock var enkelt att justera.
Motorerna
var värre. Men med lite fusk, mer spackel och slipning gick det att få till.
Undersidan av rodren tog förresten begreppet "utskjutningsmärken" till en helt ny nivå. Trumpeter är gröna av avund.
Till slut fick jag i alla fall ihop den. Men tröttnade. Ett och ett halvt år senare hade den legat i vägen tillräckligt i hobbyrummet, så jag bestämde mig för att bita ihop och göra klart den. Lite bonus på allt slit var målningen, som inte innebar några större problem bortsett från den enorma storleken. Allt grundmålades med Tamiyas vita primer, följt av oräkneliga lager av Mr. Paints vita.
Sedan var det dags för nästa utmaning:
Dekalerna. Jag valde det nyaste alternativet, mest för att den äldsta
varianten hade inneburit en massa maskering och målning av dekorlinjen runt
fönstren och flaggan på fenan (som i och för sig finns med som dekal, men som
sannolikt är hopplös att få dit med tanke på rodergångjärnen, eller var det nu
är). Och åttiotalsalternativet hade fel typsnitt på British Airways-texten.
Dekalerna i sig funkade bra, de var vältryckta och fina i färgerna. Problemet
är att de verkar vara designade för en annan (icke existerande) modell av Concorde i
1/72. De dekaler som ska sitta på luckor stämmer inte alls, även en av dörrarna
har en helt annan storlek på modellen än vad dekalen till den har. Det
sistnämna gick att fixa till medan det förstnämnda fick bli som det blev.
Nästa steg var wash. Vingarna är fyllda av luckor och annat, och en hel del panellinjer. Ett tag funderade jag på att strunta i washen, men då blev känslan lite för leksaksaktig. Efter ett antal misslyckade försök att få washen att stanna i de breda och grunda panellinjerna gav jag upp och använde en blyertspenna istället. Resultatet blev faktiskt överraskande bra!
Därefter lackades allt med Johnsons Pledge och kupéfönstren (som inte finns med i lådan) fixades till med vitlim.
Sedan var det dags för landställen. Gummidäck är omtvistat, själv är jag delad. De är hopplösa att arbeta med, men det är rätt okej att slippa målningen. Dessutom ger de ett realistiskt intryck och sist - men absolut inte minst i det här fallet - gör de att modellen står stadigt när den väl är klar.
En jämförelse med Airfix gamla Spitfire Mk. 1A för att förstå hur STOR den här är!
Men till slut blev den i alla fall klar!
Utan
att ta till överord, är detta nog min en av mina absolut största prestationer
som modellbyggare. En så totalt bedrövlig modell har sällan skådats, därtill i
detta enorma format. Ett och ett halvt års paus var nästan en förutsättning för att orka ta
sig igenom den.
Men trots alla brister och fel hos modellen och mina genvägar för att komma till rätta med dem, är jag grymt nöjd med att jag faktiskt gick iland med det hela. Dels är jag lite imponerad av mig själv, men framför allt för att det är så jäkla häftigt att ha en Concorde i 1/72.
När jag är klar med modeller,
brukar jag mest se småfel de första dagarna. Sedan vänjer jag mig och kan
uppskatta dem. Den här har hur många fel som helst, och ändå har jag svårt att
se mig mätt på den! För den är riktigt maffig där den står i hyllan. 86,5 centimeter lång närmare bestämt gör det den till den längsta modell jag någonsin byggt.
Men skulle jag bygga en till? Aldrig i livet! :D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar