Fokker Dr. 1 Triplane, Revell 1/72 (2012)

Årets mest udda fågel blev också det bygge som fick avsluta byggåret 2012. Jag byggde t o m lite på nyårsafton! Första världskrigsmaskiner hör inte till det vanligaste på mitt byggbord, men den här Fokkern fick jag i julklapp av min son för några år sedan.

En finfin modell är det. Och självklart fick det bli Röde Baronens klassiska maskin. Inte minst för att den var lättare att måla. Smäckra, fina detaljer och bra passform gjorde det till ett bygge som både gick snabbt och som var riktigt trevligt.



För att få till en effekt av dukklädsel, grundade jag med lite mörkare färg i de nedsänkta fälten. Därefter slipade jag rent med tunnt slippapper innan allt målades rött. Funkade rätt bra, tycker jag. Åtminstone för en som är så ovan vid dukklädsel som jag.



...och så här blev det i färdigt skick:

 En annan detalj som inte hör till det vanliga för min del, är att försöka imitera trä. Trixigt, men kul. Får leta upp fler objekt att träna på, tror jag. Ont om dem på jetkärror, bara...

Förebilden behöver väl knappast någon närmare presentation. Baron Manfred von Richthofens röda Fokker hör nog till flyghistoriens mest kända kärror. Ett obligatorium för varje modellbyggare som härmed kan bockas av.

Edit 2014: På C4 Open 2014 handlade temaklassen om Första världskriget. Inte riktigt min grej, men det är alltid kul med tema, så jag tog med den här mest på skoj. Döm om min förvåning när den belönades med ett brons! Jag kanske borde bygga fler gamla maskiner. Men det där med riggning... nja, jag vet inte...

Tupolev Tu-134A, Zvezda 1/144 (2012)

Zvezdas Tu-134 är både ny, efterlängtad och fantastiskt fin! Har alltid haft en förkärlek för Aeroflots airliners och byggde också ett gäng från gamla VEB Plasticart på 80-talet. De var i grövsta laget, så när nu Zvezda givit ut både 134:an och 154:an, plus ett gäng till, och ICM dessutom gav ut den häftigaste av dem alla, Tu-144, gick de inte att motstå. Först ut blev alltså 134:an.



Zvezda har fångat de klassiska linjerna riktigt fint. Detaljerna är smäckra och eleganta och panellinjerna så tunna som det krävs på en 1/144.





Den typiskt sovjetiska glasnosen är såklart på plats!

 

Passformen är klanderfri och dekalerna tunna och fina. Kanske inte helt hundraprocentiga i trycket, men det är mer en anteckning i marginalen. Det här är en kanonmodell!

Och som sagt, det blir fler Aeroflotkärror i framtiden!

 

Miles Martinet TT.1, Pavla 1/72 (2012)

Utan konkurrens den sämsta modell jag någonsin byggt, klumpigt gjutna delar, obefintlig passform, vissa rena tankefel hos konstruktören och en hel del annat jäkelskap som jag inte ska gnälla vidare på nu, utan helt enkelt visa upp hur det blev till slut. Men som det kanske framgår är det här inget bygge som jag rekommenderar - bortsett från att Martineten är en trevlig kärra!

Propellern var oanvändbar, tänkte först använda spinnern och komplettera med andra blad. Men rätt som det var hade mattmonstret käkat upp den, så det fick bli en modifierad propeller från en Westland Lysander istället. Vilket innebar att spinnern är för liten, men i ärlighetens namn känns det mindre viktigt i sammanhanget...

Fast dekalerna var riktigt fina!

Så har Fireflyn i alla fall fått en kompis. Och - lite oväntat - även av en fetlagd gul herre från Linköping! En gul Tunna!

J 20 (what if), Hawker Hurricane Mk 1, Airfix 1/48 (2012)

 

08 Opens tema 2013 är svenska what if. Förutom Måldragartunnan blev mitt bidrag något vi (och, tror jag, också Flygvapnets politer) gärna hade sett: En svensk Hawker Hurricane!



Divisionen fick bli F 9. Tror nog att de gärna bytt ut sina J 11 mot sådana här... Tanken är att Sverige hade köpt in dessa istället för J 11 och J 20. J 11 hade då kanske blivit något annat, medan denna fick bli J 20. Helt klart ett bättre alternativ än det som verkligen blev J 20!

Modellen är Airfix gamla åttiotalare. Still going strong i mina ögo.



Måste säga att jag gillar de upphöjda panellinjerna. Kanske en släng av Stockholmssyndromet, men resultatet blir ändå inte mer orealistiskt än andra tillverkares diken. I alla fall när de är så få som på den här.



Skitig i överkant, kan tyckas. Men tanken är att det ska vara en beredskapsärrad kämpe.



Bonzo är förstås på plats!



Dekalerna är en mix av Flying Colors Mustangark och "Swedish-warriors"-arket, kompletterat med några småtexter från arket i lådan. Bonzo hittade jag på ett gammalt Specialtryckar. Still going strong även om bakgrunden nog är i turkosaste laget.


Ett kul, och annorlunda bygge. Och fort gick det också, runt två veckor vilket är raketfart för mig!

Saab J 29G Tunnan (What if), Heller 1/72 (2012)

2013 års 08 Open har en temaklass med svenska What if. Och i den har det blivit en kul hausse kring udda varianter på J 29 Tunnan. Mitt bidrag blev en tänkt Måldragartunna från Svensk Flygtjänst, tänkt som J 29G (efter F, men även G som i Gul), baserad på J 29B.



Många kul idéer dök upp, men jag fastnade djupt inne i det realistiska what if-träsket och hade svårt för att frigöra mig från tanken på hur det skulle ha kunnat se ut om Svensk Flygtjänst faktiskt flugit Tunnan. Och deras märkning var ju aldrig roligare än så här. Även om det kliade i fingrarna att peta dit den där Snobben som Lars tipsade om... Dottern föreslog SE-NAP som en passande registrering, men inte ens det kunde jag förmå mig, eftersom det troliga hade varit att registreringen hade börjat på D. Så roligare än så här blev det inte.



Men även om dekalerna kanske inte är de roligaste piggar ju färgen upp i decembermörkret! Såna här hade vi velat se!!! Klantade mig när jag lade i vikter i nosen och fick peta in ett extra blyhagel i nosställsschaktet.



Dekalerna är det som blev över från Miles Martinet-arket. Plus några överblivna Revell-Tunna-Dekaler. Som inte var särskilt tunna.

 

Och som sagt, när man ser den så här, känns det lite synd att Flygtjänst aldrig skaffade sig någon Tunna. Alla borde egentligen ha rätt till en egen Tunna. Fast å andra sidan, då hade vi ju aldrig fått se någon svensk Meteor. Man kan inte få allt

Saab TF-35 Draken, Hasegawa 1/48 (2012)

 

Det här snabbprojektet på två år blev klart lagom till Art in Miniature, men har inte hamnat framför kameran förrän nu.

 

Utgångsmaterialet är Hasegawas RF-35/S 35E. Egentligen är bygget en biprodukt till ett kommande SK 35-bygge. Använde den extra huven som följer med i lådan för Maestros konverteringsset, medan den bakre inredningen är diverse överbliven Drakeninredning från andra byggen.





Nosen är en rejält omslipad RF-35-nos som filades till innan Maestro kom ut med sin. Balkarna hann de däremot få till innan jag kom till det momentet, så de är i resin.



Dekalerna är blandat från lådan, Stoppels siffror och diverse NATO-småtexter från dekalarkivet.



Lite extra kablage skadar aldrig. Fast mest på huvudställen,




Att få till en blank yta var ett rent helsicke! Jag är fylld av beundran för alla er bilbyggare!!! Matta ytor är ju rena semestern jämfört med detta.
 

Det finns många härliga Drakenversioner. Men inget går upp mot denna dansk. TF-35 är verkligen Draken med Extra Allt. Mums!



Målad med Gunze 309.


Sådär. Nu över till dagens stora projekt: Inkånkande av och klädning av julgran. Temat känns bekant på något vis.



Förebilden
AT-160 var den näst sista Draken som byggdes och eftersom AT-161 havererade tidigt, var det i praktiken den sista Draken. Den är numera bevarad på Österlens Flygmuseum.

MiG-21SMT, Eduard 1/48 (2012)

 

 

En klassiker när man åkte till Stockholm var den MiG-21SMT som stod uppställd vid Ö&B:s varuhus i Arboga. Ibland tog jag t  o m en omväg bara för att få se denna tjusiga skapelse. Dessvärre försvann den under 2012 för att skrotas i samband med ett konstprojekt, uppenbart utan någon som helst koll på flyghistoria. Suck!

 

Redan innan hade jag införskaffat Eduards fantastisk modell som nu fick bli en hyllning till den gamle som kämpade väl under sina år i regn och rusk. Jag bestämde mig för att återskapa den som den såg ut i sin krafts dagar, innan väder, vind och klottrare tog över.

 

 

 

 Det här är weekendeditionen av modellen. Har alltid undrat om de verkligen menar att man ska kunna smälla ihop den på en helg? Nåja. Ett snabbygge blev det i alla fall, dock inte med avkall på kvaliteten, snarare var det så att jag ägnade i stort sett varje ledig stund (så långt familjelivet tillåter) åt byggande under de femton dagar bygget tog.

 

 

Men det är en helt fantastisk modell! Lite trixig passform ibland, men magisk detaljering. Hade en hel del egenfotade referensbilder och hela tiden kunde jag bara konstatera att allt fanns med. Och då fanns inte ens fotoetsarket med i den här utgåvan!

 

 

 

Avsaknaden av fotoets gjorde att sidopanelerna i cockpit fick utgöras av dekaler. Därför beslöt jag att köra med stängd huv. Även bälten fick tillverkas på egen hand.

  

 

Efter diverse experiment fick jag fram hyfsat korrekta färger. Det bruna är Tamiyam det gröna och grå Gunze. Men fråga mig inte vilka färger, här det blandade friskt och hela kärran fick målas om två gånger innan jag var nöjd. Därefter följde en del chippande, baserat på mina referensbilder.

 

Nossiffrorna målades dit, medan utlinjeringen fixades med dekaler.

 

 

Småtexter finns i massor. Jag dämpade dem något med en omgång med färgsprutan efteråt. Allt avslutades med lite vädring med torrpastell.

 

 

Ett jädrans snyggt flygplan är det, trots SMT-versionens feta rygg. Ett resultat av att man ville utöka bränslekapaciteten. Något man också lyckades med, men dessvärre inkräktade det ordentligt på flygegenskaperna. SMT är knappast den MiG-21 som går till historien som den mest lyckade.

 

 

Som sagt, detaljeringen är magisk!

 

 

Och det blir fler 21:or. Den här blev klar lagom till AIM i Göteborg 2012. Och vid samma evenemang inhandlades ännu en MiG-21, denna gång bis-versionen. Fast med fotoetsen denna gång. Ska bli en finsk så småningom. För det här är en modell jag gärna bygger igen!